Under sommaren har barnen bytt skepnad. Vinterhalvårets hull är borta, och det är seniga, bruna spindelben som springer mot hösten, mot allt det nya.

Min son började förskolan. Det var ett steg större än det låter, för nu är han granne vägg i vägg med lågstadiet, och fick kryssa in bland tältande gymnasietvåor för att komma in i byggnaden. Min egen skoltid är ett klibbigt spöke någonstans i min egen källare och visst, på ett sätt är det också morsan som börjar skolan: jag kommer att leva min egen skolgång på nytt i takt med att sonen gör det. Nej. Vill inte. På ett sätt gör jag mig osynlig som i min egen barndom, men nu håller jag ett barn i handen när jag kryssar och går i trappor oproportionerliga för en sexåring.

Men det finns hopp för oss båda. Där morsan kämpar sin egen kamp kämpar han sin egen, hur galant som helst.

Första veckans sista dag tar nämligen fram en hel ny sida hos min son, den son som så gärna glider igenom livet med så lite ansträngning som möjligt, den som utan att skämmas deklarerar sig vara lat, den som så ofta säger ett “jag ger upp!” efter det allra första försöket. Den som anstränger sig mest för att tänka ut argument i en förhandlingssituation, den som vet hur man övertalar andra att göra jobbet åt en. Med glimten i ögat, men med skrämmande talang. You get the picture.

Till sina föräldrars förvåning har han under sina första fem dagars tid försökt värva ihop en grupp pojkar till en fotbollsmatch på en skolgård fullt med lågstadieelever, där han är bland de tolv yngsta barnen. Det har verkat omöjligt. Men på fredagseftermiddagen berättar han liksom i förbigående ett led i utvecklingen. Så här:

“Idag, äntligen, spelade killarna fotboll med mig. Det var jag, O och B som spelade mot ettorna. De var sju och vi var bara tre, eller egentligen två, för B gav upp efter en stund. De fick elva mål och vi fick två. J ville inte ens vara med för när han såg de andra. ‘De är för stora, de kommer att vinna’. Bah! Men jag kämpade och kämpade, jag gav inte upp.”

Han är inte rädd för vargen, för att vara annawahlgrensk*. Sällan har jag känt mig så stolt.

*Hon med eposet Barnaboken, var det.

Ikväll tassar jag hem sent från jobbet. Klockan är halv tolv och alla andra nattvandrare blir misstänkta, ondskefulla den tiden på dygnet. Och mina shortslår lyser så vita i mörkret att jag är medveten.

Grejen är att vädret i sommar varit exceptionellt hett. När vi steg av taxin i Helsingfors efter två veckor i Frankrike slog den emot: den fuktiga hettan, lite som när man kliver av flyget i Malaysia efter en torr, kall vinter i norr. Seriöst. Finland doftar av Spanien i sommar.

Det innebär att varenda människa talar om vädret. Jag dansar regndans, säger de på Facebook. De fasar för fortsatt extremväder.

Idag talas det om stormen, den som ska komma. Några smärre virvelvindar har redan förstört träd och hus på annat håll, och snart kommer den hit.

Det poetiska med det hela är att man känner sig som Mumindalens Sniff i ett gåtfullt, nyckfullt universum, i väntan på kometen som kommer. Lika vidskeplig, lika mörkrädd, lika liten. Det är som om Tove Jansson skrivit stunden just nu.

Rart, eller hur?

Tes: Efter att man fött barn är allt annat småpotatis.

Antites: Jag föder barn hellre än köar i timtal för att få utsätta mig för höga höjder och syrefattiga utrymmen i het-het sommarhetta och sinnessjuk trängsel.

– Utmaning, tyckte maken, och så besteg vi Eiffeltornet alla fyra – ända upp – idag trots att det för mig och för tusen övriga turister innebar mycken möda, mycket svett och lite vånda.

När vi kommit till andra våningen bönade jag visserligen (förgäves) om att få stanna där. Exakt så här avslappnad var jag.

Betydligt nöjdare blev jag på tredje våningen, över 400 meter ovan jord.

– Jag klarade det!

Syntes: Efter att ha åkt upp i Eiffeltornet är det småpotatis att föda barn.

(“Idag” var den 30 juni. Publicerar inläggen i efterhand…)

I detta land där småbarn frossar i ostron och leverpatéer och där ingen (!) är vare sig allergisk eller intolerant mot någonting tar värdfamiljen oss till en helt glutenfri restaurang – med laktosfria alternativ. Hör på den, va! Hur ofta fick man inte lista upp pas de beurre, pas de crème, pas de lait när man (förr, inte längre) hade tendenser att bli sjuk av laktos.

Maten var riktigt god. I väntan på utmärkelser kanske vissa tilltugg kunde filas på för den där lilla extra känslan för finess – torrt ris vill ingen äta på restaurang, tyckte vi som åt. Ris.

Ett extra plus till toaletten, som har individuella handdukar och som enligt min son är så snygg att den borde kosta. Laktosfritt och glutenfritt i Paris alltså: Des Si Et Des Mets.

Och nu måste jag visa hur hjärtliga skratt det var som förekom vid barnens ända av bordet. Klicka för större version.

Jag har inte fotat mig själv i en fotoautomat på minst tio år. Tänker på min favoritfilm genom tiderna när jag väl gör det i Paris. (För att få foton till metrobiljetterna.)

Senare råkar vi gå vi förbi filmens grönsakshandel i Montmartre också. Min son är trött på att gå. Anar man det?

Klicka på bilderna för att se större versioner.

Le Croisic vid den franska atlantkusten verkar ha två stora näringar – det ena är saltframställning, och det andra, mer väntat, är fisket. Fisken, ostronen och musslorna är garanterat dagsfärska och goda. Så här kan det gå till på fiskrestaurangen:

Mamma:(till sin sexåriga son) Å nej, jag åt hela min fisk nästan. Ville du ha lite av min fisk?
Son: Neeeej, åt du ögonen?
Mamma: Gchh. Nej!
Son: Jag vill ha ögonen!
Pappa: Sch, mammor tycker inte om att prata om fiskögon.
Son: Men de är goda.
Mamma: Gchh.

Berättelsens mamma skär bort fiskhuvudet och ger det åt sin hungrande son. Sådär äcklat, med lillfingrarna spretande.

Son: Mjam.
Pappa: Sch. Mammor och flickor tycker inte om att man äter fiskögon. Ingen flicka vill pussa fiskögonätare.
Son: Varför inte det?
Pappa: Flickor blir äcklade av sånt. Så här gör man: man äter sina fiskögon och ostron och annat utan att prata om det. Sedan när man gift sig an man säga att man tycker om att äta fiskögon och sånt, för då är det för sent för henne att backa.

Berättelsens mamma är mållös. Sonens ögon lyser av den djupa tacksamhet som dessa oväntade insiker i vuxenvärlden skapar i honom.

(Ja, jag får väl börja med att avråda den känsliga. Hoppa över det här inlägget.)

Vi ska åka hyrbil i Frankrike. En timme tar det för oss att få nycklarna i handen. Europcar. Grannen Avis utlovar samma tjänst på fem minuter, någonting som får oss (mig) att känna ännu större frustration. Vi är trötta och svettiga när vi öppnar bakluckan till vår bil. (Jag är det, åtminstone.)
– Den luktar, säger min son precis samtidigt som jag känner detsamma.

Nu är det inte så att den luktar “lite illa”. Nej. Vad vi känner är en stank som förlamar varje människa med luktsinnet i behåll – mig och honom, verkar det som. En lukt som ondska, liksom. Ett os som omedelbart letar reda på hjärnans kräkcenter och panikcenter, och som börjar pirra i magen och fötterna som illamående, och som slår lock för öronen och rycker i kinderna som en demon: andas in mig och spy, ditt kräk. Och då har vi bara öppnat bakluckan.

Luftkonditioneringen kyler ner bilen bara nämnvärt. För att den ska hjälpa mot den dåliga luften måste vi ha på den för fullt. Om vi har på den för fullt hör vi inte navigatorn som ska guida oss ut ur Paris. Som är trafikstockad och het. Så bilen är fortsatt het.

Min son ger sig efter en timme, när vi precis kommit utanför parisportarna. Ja, du vet. Prasslig påse och långt till närmaste stopplats. Tapperhet utan like.

Sju timmar senare landar vi i Le Croisic, och den sista spyan landar i ett solvarmt dike. Men fem bilminuter senare öppnar sig det öppna havet äntligen framför oss, och vårt underbara hotell visar sig. – Det är Atlanten! säger familjepappan. Våra barn har sett fyra kontinenter – ja, tänk att de har det – men Atlanten har de aldrig sett. Det gäller att väcka lillasyster, som sovit sig igenom allt jobbigt.
– Vi är framme!

Att kliva ur bilen är en oerhörd sensation. Hotellet är omgivet av stora tallar och andra jag inte vet namnet på. Det doftar av vatten och barr – det luktar faktiskt av barndomens lilla insjö Gömmaren, en sval oas efter en fyrakilometers cykeltur. Färska ostron, tycker min man.

Man kan inte annat än att dra in luften och bara glömma de senaste sju timmarna. Himmel.

Såå fåningt.
Men klicka (en gång till, på nästa sida) för läsbar bild.

En lustig sak är förstås är att när jag tar en klunk känner jag åsnesparken, varefter den lille killen börjar galoppera nerför backen med famnen full med rabarberstjälkar. Vad lär vi oss idag? Antingen att är det ett oerhört enkelt jobb det där med att känna viner, eller att min make har en talang utan like.

Precis har man stigit av shufflen och dragit in den heta sydeuropeiska luften i lungorna och känt, att livet pausar mellan semestrarna. Så säger han, maken min, och så känner jag.

Man ska köpa RER-biljetter på Roissy, den där tågstationen vid Charles de Gaulle i Paris, när man blir stoppad av poliser. De anställda marscherar ut och polisbilarna parkerar utanför. Man tror sig ha hittat en bomb.

Så vi väntar. Min son är så van vid att jag överdriver att han tar bombhotet med ro. Vi andas mera sydeuropaluft och jag, den ständigt ansande apmamma jag är, kliar honom i hårbottnen. En svart liten bagge knäpper jag bort. Krafsar vidare och hittar en bagge till. Död åt den också. En tredje. Nu känner jag mig olustig. – Vad sjutton. Du har små loppor i ditt hår, säger jag.

När detonationen hörs och skakar marken vi står på landar min kille i verkligheten: en riktig bomb. Precis samtidigt hittar jag en fjärde och femte bagge, och medan polisbilarna kör bort och skakiga resenärer återvänder till tågperrongerna överröstar min fasa allt annat:
– Du har löss, Noah!

–

Hela vägen till La Gare du Nord ansar jag min familj. Alla fyra har löss. Jag klämmer trettio löss till döds. Från apoteket skaffar vi gift, och börjar med att klä av oss på det asketiska klostret vi ska bo i: avlusning.

En annorlunda start, men vi ser ljust på morgondagen.

Gröna, soliga, heta Finland. Med fullastad bil kör vi hemåt efter några veckor ute på landet. Bilen är het. Och jag känner att jag är lycklig. Nu skulle jag kunna dö, för jag är redo. Oj. Vilken oväntad tanke. Inte ska jag väl dö än. Nej, men jag skulle kunna. Nu har jag upplevt allt jag vill.

Detta medan iPhonen bjuder på jazz.
Mannen: Jazz har liksom ingen riktning.
Jag: Nä. Den drar åt alla håll.
Mannen: Ja.
Jag: Ja.
Mannen: Det låter lite som när man stämmer ett piano.
Jag: Ja.
Mannen: Ganska skönt. Jag har börjat gilla jazz. Måste vara åldern.

Jag kopplar ihop dessa två. Vi är redo att dö och ta till oss jazz.