När min son hört min dröm ser han inte fundersam ut särskilt länge.
– Jag vet varför du vaknade. När du kom på att det inte finns tigrar i Afrika förstod din hjärna att den misslyckats med att lura dig.

Exakt så, du fiffige lille einsteinsyngel.

Det är självklart en av de orsaker till att vi som älskar filmen Inception verkligen älskar den. Drömmarnas mekanik är universellt igenkännlig.

Drömmens fysik är egentligen trygg i sin förutsägbarhet. Å andra sidan är drömmar gåtfulla, skrämmande bud från drömverkstaden i vårt undermedvetna, och vi vet aldrig vilka spöken det är som tar form från gång till gång.

Åh, det där oväntade. Det är så fascinerande så man går isär.

Vi har äntligen tagit barnen till Senegal på en första visit.

Jag står länge, länge i duschen efter den långa resan och kommer ihåg att knipa igen munnen: det vore onödigt att bli sjuk av duschvatten. Jag måste komma ihåg att säga det till barnen också.

Sedan minns jag att kranvattnet här är dubbelfiltrerat och så gott som drickbart. Inte klokt så hysterisk jag kan bli ibland. Måste vara tröttheten och omställningen som spökar.

Första måltiden blir en gryta med mycket batat och kål i. Naomi gör rekord i att äta för långsamt, och sitter kvar vid matbordet när resten av oss går ner till den sandiga gatan och väntar. “Resten av oss” är en stor grupp med vänner som hakat på. Min vän fotografen Maria har naturligtvis sin kamera kring halsen.

Nu kommer Naomi.
– Mamma – jag tycker inte om maten. Jag vill ha nåt annat.
– Men vännen, säger jag frustrerat, vi är inte hemma nu. Det är inte så att jag kan värma upp lite lasagne ur frysen. Äter du inte av grytan måste du gå hungrig. Det är allt som bjuds – för det är allt som finns.
Jag tittar nu på mina båda små.
– Förstår ni. Vi är i Afrika nu.
Som av beställning skymtar vi stora ludna honungsfärgade tassar bakom benen på vårt sällskap. Vilda djur! Mitt i civilisationen! Det är både absurt och overkligt, men jag hämtar mig.
– Titta, förstår ni vad jag menar? En tiger.

Tigern verkar tam. Maria sträcker fram handen och rör vid dess päls. Min son är en stor vän av katter och trycker sin kind mot tigerns. Han måste stå på tå för att nå upp. Nu gäspar djuret – och min son stoppar helt oansträngt in sitt huvud i djurets käft som på cirkus. Jag blir alldeles förlamad av den skräck jag känner, och hoppas på att någon annan ska ingripa innan djuret ska rycka loss huvudet på min son. Själv kan jag inte röra mig, jag får inte ens fram ett enda ljud.

Då fastnar min blick på tigerns ränder. Det finns ju inga tigrar i Afrika. Och så blir det: min ende son sitter fortfarande fast i en tigerkäft på en annan kontinent när jag vaknar ur mardrömmen.

Idag är en utomhusdag. Jag river upp maskrosor med rötterna på vår gårdsplätt. Ett jobb som påminner om att dra ut fästingar: det känns som att det alltid blir någonting kvar och gror. Barnen orkar inte bidra idag, men de har hört rykten om att maskrosstjälkar krusar sig i vatten.
– Får vi prova?
– Javisst. Ta en glasburk från mitt arbetsbord.
Där har jag nämligen glasburkar för mitt måleri.

Lite senare hörs ett knastrigt, dovt och plaskigt ljud på betongtrappan, när de ställer ut glasburken med stjälkarna i.

Glasburken.

– Det där är pappas vinkaraff. Av blyglas. Den kostade hundra euro. Ni skulle ju ta en burk från mitt rum, säger jag.
– De var för små, säger de med huvudena på sned och tittar på när jag försvinner in i huset för att tömma kruset.
– Sätt dem i en annan burk! Det ska vara ljummet vatten! ropar de, för de märker att jag inte är arg.

Insidan av karaffen är strimmig av vit maskrosmjölk. Jag letar fram Riedels egna rengöringskulor som förvaras i en rund ask. Medan jag skakar om kruset med de små metallkulorna och lite ljummet vatten i länge, länge tänker jag på min vän Jannika. Hon känner med hundra procents osviklighet igen det dyraste vinet i ett blindtest. Alltid. Kommer hon att känna av maskrossmaken nästa gång vi äter tillsammans? Kanske dags att bjuda in och se.

Men först ska jag rensa gården fri från maskrosor.

Nu berättar han om sin lärare igen, min lilla knatte. De har tydligen talat om sommaren, det ändlösa lovet, som är på kommande.

– Hennes mamma brukade snusa henne i nacken och säga att hon doftar sommar.
– Men så brukar jag väl också göra?
– Va? Näe.
– Jo. Jag brukar sniffa på din arm och säga att du doftar D-vitamin när du har varit i solen.
Han kastar huvudet bakåt när han skrattar.
– Neeeej, det är inte alls samma sak, inte ens närapå. Det du säger är alldeles för proteiniskt.

Hmpf.

Jag får väl jobba på min poetiska sida.

Vi har nattbesök av en Prinsessa.

Tisslet och tasslet tystnar inte fast man är sträng och bestämd som min man, eller mild och övertalande som jag. Det tystnar inte förrän det helt enkelt inte finns mera tisseltassel kvar i kropparna, och då är klockan nästan elva.

Halv tolv kommer två flickfötter ner för trappan, de tillhör Prinsessan som blivit ensam när min dotter somnat ifrån.
– Jag saknar min pappa.
Skakig snyftning.

Oj oj oj oj! Det är en tröstlös känsla när är ens pappa saknas en. Jag blir ju som en värkande knut hela jag och säger ord som gumman och vännen när jag leder henne tillbaka. I rummet lyser nattlampan för stark. Vi släcker, och hon förklarar sin pappasaknad, och jag påpekar att det först är en skön sömn som gäller, sedan kommer den trygge fadern, medan hon i sin tur ser så uppgiven ut i blåljuset från gatulyktorna utanför när hon förklarar att det är just det som är problemet: inget sovande kommer att ske, för själva insomnandet, det avgörande insomnandet, har visat sig vara en omöjlig uppgift. Jag i min tur lovar att det kommer att lyckas nu när lampan är släckt, och nu när jag ju ligger bredvid en liten liten stund, och då suckar hon djupt till svar. Fem minuter vrider hon sig och häver sig då och då upp på armbågarna för att titta på mig, och jag plirar tillbaka under låtsasslutna ögonlock. Och när de fem minuterna gått har hon hittat sin sovandning och sin sovställning: jaha, på rygg ovanför täcket.

Det där enroma erkännandet! Här kan jag sova, dina ord tänker jag lita på. Du är trygg. I min värld är det ett av de erkännanden som väger allra tyngst.

Prinsessfrukost.

Samtal vid kvällsmaten:

– Får jag nu ta en patukka? frågar Noah.
– Javisstja, säger jag tveksamt och minns att jag lovat.

Syrran fick ju en dylik tidigare på dagen efter sin sagodans, före friidrotten. Vi talar om energisnacks, eller müsli bars, som finnarna kort och gott kallar patukka. Patukka är en skaplig nödlösning mellan två hobbyer, men blir inte bra som kvällsmat. Inte ens i rättvisans namn bör man inta patukka med sitt kvällsmål. Sådant vet vi. Också barnen, som i veckan lärt sig i skolan att varje müsli bar innehåller fyra sockerbitar. Fyra! De får sockerchock av bara tanken.

Men ändå.

– Får jag alltså? insisterar han.
Han är redan vid skåpet med lådan i hand och jag tvekar fortfarande.
– Ooof. Okej då, säger jag sedan.
Nu stannar han och spänner blicken i mig.
– Alltså. Är det här en grej som får dig att känna dig som en dålig mor? frågar han sakligt.
– Ja, faktiskt, lite, erkänner jag.
– Då tar jag en. Att du känner dig “lite” dålig klarar du nog av.

Han har väl rätt, eftersom jag ju står där och skrattar.

Idag ska vi äntligen gå på utflykt. Vi ska gå i par. Jag får inte gå ihop med någon av mina tre bästa vänner, men med en rätt trevlig kille ändå.

Vi jämför våra matsäckar. De andra har saft i sina flaskor hör jag nu. Jag har vatten, för mamma hann inte handla sa hon, eller egentligen glömde hon saften när hon handlade, men jag tycker det är rätt okej. Man fick ju ta med godis, så jag har en dumleklubba och torkade äpplen i min matlåda.

När vi klivit av tåget ringer det i min lärares handväska. När hon svarar låter hon stressad och jag vet varför. Min klass är alldeles ovanligt stökig, brukar hon säga. Hon är rädd att vi ska ramla ner i vattnet (vi ska åka båt) eller kanske att någon ska blöda näsblod igen. Och när hon talar i telefon kanske någon springer bort utan att hon märker! Och hamnar på barnhem. Så det är klart att hon låter lite spänd. Stackarn.

Men nu tittar hon på mig medan hon pratar i telefon. Hon säger att vi redan är ute på stan och att det bara är en kort stund vi använder ficklamporna, så det gör ingenting. Då förstår jag att det är min mamma som ringer och jag minns vad det är vi har glömt: ficklampan! Jag har ingen ficklampa med mig som man borde.

Lite synd, kan jag tycka. Jag älskar ju ficklampor.

Men vad gör man.

Man går vidare hand i hand med klasskompisen i alla fall. Det är supermysigt på stan. Det tar jättelänge att gå genom stan ner till kajen. Det är soligt. Nästan alla har keps. Min keps tar jag fram på ön sedan, har jag tänkt. Det är lite skönt med mössa ändå.

Vid kajen finns en massa andra förskolebarn. Fler kepsar. Också mössor. Undrar om de barnen också får ha godis med sig på en nästan vanlig tisdag.

Men nu står plötsligt min mamma här. Hux flux! Söta mor. Hon kan då dyka upp precis var som helst. Hon har med sig en äppeljuice med sugrör. Tydligen hann hon till butiken ändå? Och en ficklampa har hon också. Yes!

Men det är en ficklampa jag aldrig sett förut. Har hon köpt den, nu på morgonen? Lilla mamman min. Jag tar ficklampan och vrider och vänder på den.

– Hur funkar den? frågar jag sedan och hon pekar på knappen.

Det sitter ett gummihölje på knappen. Eller oj då – det satt ett gummihölje på knappen, nu är där en vit liten plupp kvar bara. Mamma trycker på pluppen flera gånger, med nageln och så. Nu säger hon: äsch, tryck riktigt hårt sedan, så funkar den nog, och så åker ficklampan in i ryggsäcken. Egentligen tror jag att mamma vet att hon köpt en trasig ficklampa. Men jag ska göra som hon säger. Kanske funkar lampan sedan när jag behöver den.

Ojoj! Nu får vi gå ombord på färjan. Ajöss, landkrabbor!

Det tar otroligt länge för mig att börja känna mig hemma på ett nytt ställe, det vet jag sedan förr. I Vik finns det dessutom smått skrämmande ting som jag inte vill dröja vid och förstora upp – det att vi nu har stora fönster på markplan, till exempel. Det är bara att kliva in om man krossar glaset, och när jag är ensam hemma om kvällen ligger jag vaken med klappande hjärta förstås.

Istället tänker jag på det positiva.

I sju års tid hyssjade jag barnen. Jag vred ner volymen på pianot. Jag förbjöd legobygge på söndagsmorgnar. (Rasslet mot golvet! “Vårt golv är grannarnas tak”, sa jag tusen gånger.)

Nu hoppar flickan hopprep inomhus. Vi kan se på film så vi hör vad som sägs. Idag slog det mig att barnen hittat sina lungor: tjejen har utvecklat ett helt nytt skratt, ett som kommer ur magen och som skakar hela huset, och pojken sjunger opera medan han dukar.

Barnens mormor gav en bok med kvällsböner och andra tänkvärda texter åt min dotter. Hon – den enda i familjen som inte är döpt – vill läsa varje kväll. Jag läser först på finska och sedan förklarar jag vad det står.

Hon älskar!

Älä pelkää
äläkä lannistu.
Herra, sinun Jumalasi,
on sinun kanssasi
kaikilla teilläsi.

– Det betyder att du aldrig nånsin ska ge upp, för Gud är hela tiden med dig.

Hon nickar betänksamt.

Jag hinner tänka allt möjligt innan hon svarar.

Jag hinner inse att hon faktiskt lever ut denna tanke helt utan att reflektera över den, och utan att klä den i ord.

När barn lär sig saker är det en vansinnigt plågsam kamp bakom varje seger. Framgången kommer inte utan blåmärken och raseriutbrott. Men just detta barn – liksom många andra småsyskon, hör jag sägas – stretar på i kulisserna utan att göra ett stort nummer av vare sig själva kampen eller av segern. Det innebär följaktligen att dessa småsyskon ständigt förbryllar sin mamma och pappa genom att plötsligt bara behärska saker. Som den gången på treårskontrollen, när hon ritade en rund cirkel och sedan bad att få saxen och klippte ut den helt perfekt. Eller den gången när hon var fyra och jag i förbigående märkte att hon ju läser, små bokstäver och allt. Eller som i söndags när hon stod på händer och jag skrek. Jag har kunnat stå på händer sedan jag var fyra, visste du inte det? sa hon lite småroat när jag frågade hur i fridens namn detta gått till. Eller som den gången när farmor tänkte skänka åtta euro till Unicef för varje kilometer lilla femåringen springer, för farmor trodde på en kilometer, kanske två. Min dotter sprang fem och farmor kunde bara hoppas att Unicef använder pengarna väl. (Helst på afrikanska barn.)

Allt det får mig att tänka så; detta barn både kämpar och lyckas utan vare sig påhejande publik eller stående ovationer.

Nu rynkar min dotter ändå lite lätt på pannan.
– Fast kanske man måste ge upp om man slagit knut på ett gummiband. För de knutarna går inte att få upp, säger hon.

Barnen har definitivt flyttat ut. Deras vinterbleka ansikten har bytts ut mot rosiga, nästan bruna.

På vår åker flockas festfolket (av den rapande, gormande sorten) i kväll, det är ju valborgsafton. Våra barn cyklar oberört igenom molnet av sötsliskigt vårfylleos.

Och i kväll tar hon mitt flickebarn vidare, den där pedagogiska grannflickan.

Med stövelkanten ritar hon i gruset utanför vår dörr.
– Mitä sä teet? frågar min dotter.
– Se on ihminen.
– Hääääh?
– Ihminen, Naomi. Ihminen. Siiiiiilmät …
Och medan hon ritar ansiktets delar med sin skosula säger hon dem långsamt.

Jag går in för att fnissa.

När brorsan går ut frågar han:
– Vad är det där?
– En gubbe, vet Naomi nu.

Ihminen = gubbe.

Målandet, min lilla hobby, har fått vänta.

Det var en dålig idé att annonsera ut sin bildblogg innan den ens kommit igång ordenligt. Förklarar man en ny bildblogg öppnad är det lite som ett startskott: det är fritt fram att kommentera och kritisera – konstnären verkar ju tro att hennes alster är felfria eftersom hon lägger upp dem! Jag som i själva verket hade tänkt mig en stillsam samvaro målande vänner emellan kände att det bara blev jobbigt och la ner allting. Kommer bloggen någonsin i gång igen ska jag kommunicera tanken tydligt istället för att spela ödmjuk inför alla tips, och istället för att låtsas be om dem.

Men nu i veckan var det stillsamt på jobbet. Då lotsade AD-Jenni över en ny ritplatta till min sida av bordet.
– Och sladden har du här. Du måste koppla in den i skärmens USB-uttag. Här är installationsskivan.

Jag tyckte ju om att rita med ritplattan! Det var som att ta bilder i en lightbox, så enkelt föddes alstren. Jag som aldrig riktigt blivit vän med Photoshop. Först ut var en lysande tomat. (Jag överger inte mina favoritmotiv.)

– Nu väntar vi bara på en kund som söker en tomat till sin marknadsföring, säger jag dagligen, och kollegorna har slutat fnissa åt denna min önskan som jag så skickligt kamouflerat till ett skämt.

Jag känner att jag har känsla för det komiska, faktiskt, och tycker jag var rätt rolig en kväll.
– Du är rolig, mamma, sa Noah då med allvarlig min.

Så gör ju proffsen, tänkte jag. Människorna som jobbar med komedi. Är någonting roligt konstaterar de det rätt torrt. That’s really funny. Let’s put in in the script. Har jag hört.

– Men varför skrattar du inte? frågade jag ändå för säkerhets skull.
– Riktigt så rolig är du inte.

För ett par år sedan började jag berätta H C Andersens sagor för barnen i ocensurerad tappning medan jag bakade eller lagade mat.

Jag spände blicken i barnen och varnade dem innan.
– Ni ska veta att det är så sorgligt så man knappt står ut. Som liten grät jag så det sved i halsen, och så slutade jag känna lycka.
– Jo jo, sa barnen, vi vill höra ändå.

Det blev Prinsessan på ärtan, förstås, men också Den fula ankungen och den allra värsta, Flickan med svavelstickorna. Vi hade läst Naomis Lilla Sjöjungfrun-bok flera gånger, den rosa som är signerad av Disney, men där vid bakbordet antydde jag försiktigt att prinsen och sjöjungfrun inte får varandra i originalversionen, och lät resten av historien vänta.

– Nu har vi läst den riktiga sagan om Ariel av HC Andersen till slut, sa Noah idag och syftade på sin klass med ordet “vi”.
– Är den av H C Andersen! utropade hans far.
– Visste du inte det? sa Noah med ögonbrynen i hårfästet.
– Den är inte lika go’ och gullig som i Naomis bok, sa jag.
– Nej. I slutet kastar hon kniven i havet och hoppar själv i. Och så blir hon till skum på vågorna.
– Hon tar alltså livet av sig, sa jag som ju tror att saker och ting bör få heta vad de heter.
– Ja, sa min son piggt och storögt.
– Söta öde. Idag skulle ju inget barnboksförlag publicera hans texter. Alla lider och dör.
– Man kan säga att han var rätt HC, den där Andersen, sa min man.

Jag tycker att vår privata litteraturkrets är vansinnigt givande.

Jag tycker om att handla på Vila. Personalen är så aktiv. Tjejerna kikar in i provhytten, de kommer med nya plagg och för bort sådant som sitter illa. De kommer med bälten och matchande accessoarer. Det handlar om merförsäljning, självklart och framför allt, men samtidigt om utmärkt service.

Jeansen i storlek L får min assistent föra bort, liksom M. Byxan i storlek S passar. Så sant. Jag har faktiskt dragit ner på sockerfrosseri och baguettefrukostar. Jag vet inte när jag kunnat ha Vilas byxor i storlek S senast. Det säger jag i förbigående till tjejen bakom draperiet, för mina nitton år i Sverige har gjort mig till en ypperlig small talker; jag gillar samtal vars uppgift är att upprätthålla småtrevlig stämning och svalt avstånd på en gång.

Jag känner ibland att finnen tycker att kallpratet är en fullständigt onödig talang. (När man resonerar kring det finska och det svenska måste man på detta sätt tänka i karikatyrer.)

Hon tittar på min midja och krossar det trevliga avståndet. Aldrig har det känts så här – hon tränger sig rentav in under mina kläder med sin ärlighet.
– Siitä on hyvä jatkaa.

Knaggligt översatt en bra början, fortsätt så.

Distans ville jag ju ha, kära vilatjej, distans!

Åh, det stökigaste barnet på vår jord bor här hos oss. Mig stör råddet lite grand, pappan störs mer, själv störs hon aldrig.

Idag städar vi.

Mängderna med pappersflis, kitt, paff, snörstumpar, limklumpar, avbrutna träpennor och hemlösa skruvar gör mig till en febril sektledare. Jag mässar:
– Släng så mycket du bara kan. Så mycket du kan!

Hon blir inte modfälld av dylikt. Hon känner sig inte ens en gnutta mindre uppskattad som konstnär och artesan. Ingenting kan slängas, för hon känner sitt värde. Allt är mästerverk.

Lådorna med sparapyssel svämmar således över. Allt hon gör är dessutom tredimensionellt och skrymmande: tärningar, hattar, väskor, hus, till och med en swimmingpool för dockorna har hon limmat ihop av vanligt nittiogramspapper, och – här blir hjärtat motvilligt bevekt – ett ishockeyspel komplett med två spelare, en svensk och en finsk.

Nu angriper jag en träbit som skräpar på hennes nattduksbord. Cirkamått: 1 x 1,7 x 3,5 cm. Träslag: obehandlad, ohyvlad furu. På ena bredsidan luftigt blåmålad medelst tuschpenna. I ena ändan sitter ett skruvhål utan skruv. I andra ändan sitter en skruv med mutterbricka.

– Den här får jag väl slänga, konstaterar jag.
Lugnt, som om hon väntat på just denna konfrontation, förklarar hon:
– Nej, den ska aldrig slängas. Det är en sak som Noah gav till mig nu när vi är barn. Han sa att när jag blir gammal och håller på att dö ska jag ge den till mina barn och säga, att de måste ge den till sina barn innan de själva dör, och så när de blir gamla och ska dö så … ja.
– Jaha. Den ska gå i arv.
– Ja.

De flesta föräldrar skulle inte ha drömt om att yttra nästa replik. Men vad ska jag försvara mig med? Jag är ju en mor som har sin blodigt barska och sin blödiga sida i lagom fin balans. Repliken, således:

– Men borde inte ett arvegods vara någonting lite mera värdefullt redan i sig?
Hon funderar bara en sekund eller två och värderar trästumpen med sin blick, huvudet på sned som hon gör.
– Jo! Jag skulle kunna rita lite gubbar här, säger hon sedan och pekar på den ena långsidan.

Vi har haft tur med tilldelning av grannflickor.

Den äldre är ljuvlig. Det har hänt att hon haft med sig sin svenska ordbok på gården, och så står hon och mitt äldsta barn och stavar i den tillsammans när de inte förstått varandra.

Men den yngre! Femåringen. Hon har aldrig varit med om en vän som inte förstår vad man säger, men det fantastiskt underliga är att hon pratar på exakt som engelskaläraren på fyran, som om hon visste exakt hur man lär ut ett nytt språk.

– Hei missä minun reppuni on?
Hon frågar artikulerat efter sin ryggsäck med en överdrivet frågande min.
– Ai, siinä se minun reppuni on, säger hon när hon ser ryggsäcken, och gör en ahaa-min, och håller pedagogiskt upp den.
– Ihanaa. Mun reppu, säger hon som avslut när hon kränger den på sin rygg.

Missä, minun reppuni, siinä, mun reppu, noterar mina barn.

Så håller hon på, den där flickan, och tvingar in ord efter ord och fras efter fras.

Mennään meille.
Ei teille, vaan meille!
Hei, mennään takapihalle.
Mennään keinumaan.
Odota, mä käyn vessassa.
Mä odotan.
Missä Aleksi on?
En mä tiedä.

Ihanaa, säger jag.

Våra barn har en låtsassyster. I högsta grad en varelse av kött och blod, men syster bara på låtsas, och alldeles för blond och yvig för att vara släkt med vare sig mig eller min man.

Våra barn har i själva verket lagt in en beställning på ett syskon. Med en ödmjuk precisering: helst en sådan som hon.

– Igår berättade hon att hon hade varit i en djungel. Det fanns giraffer där, sa jag till familjen vid frukosten i morse.
– Och fåglar! sa Naomi med uppspärrade ögon, för hon hade också lyssnat.
– Som pickade på giraffen. Och var tydligen jättedumma mot den, sa jag lite bekymrat (med den yviga flickans upprörda stämma i färskt minne).
– Var kan hon ha varit? sa Ben.
– Heureka? Finns det nån film där som skulle kunna …?
– Sea Life, sa Ben övertygat.
– Nä. Det fanns dinosaurier där, påminde Noah, som även han varit med bland åhörarna.
– Hon har nog bara drömt, sa Ben.
– Nej, hon lät mycket uppriktig.
– Hur vet du det?
– Jag frågade om allt var på riktigt och hon sa ja.
– Och så fanns det ju en giraff. Som kanske var död.

Varför i fridens namn skulle man visa upp döda giraffer för så pass väna varelser som vår yviga?
– Aaaaaa, död giraff! Förstås! utropade min man då. Hon måste ha varit på Naturhistoriska museet!

Om graden av engagemang i frågan varit komisk var stunden som följde rent filmatisk. Alla fyra lutade vi oss tillbaka i köksstolarna. Vi upprepade flickans ord i våra huvuden och insåg att alla bitar stämde: vår pappa Ben hade knäckt den yviga flickans gåta.

Många vuxna kan aldrig ana exakt hur djupt barnens blickar borrar sig, och jag menar det. Barn hör vad som sägs. Men de kan också rapportera exakt vad som tänks. Ibland anar barnet sig rentav till kritiska tankar och ord som riktas mot dess familj.

It takes a village, säger man ju, och jag känner ibland: screw the village om det ska vara så. Ingen unge ska behöva försvara sina föräldrar, inte ens tyst för sig själv.

Nåväl.

Detta är ju också sant: kan barnen handskas moget med motsättningen mellan ord och tankar (och mellan den egna familjen och byn utanför) måste väl vi vuxna också kunna.

****

Vissa vuxna skulle förresten bli glada om de hörde vad barnen kommit fram till.

– Hon är rolig, sa han plötsligt över maten.
– Rolig? Din lärare?
– Jepp. Varje dag. Hon borde jobba med stand-up.

Attans! Där har vi en pärla som vi kommer att sakna stort i höst, och nu är hon rolig också.

Min mans afrikanska bror Yoseef, som sitter med ryggen till på bilden, ville fira vårt bröllop och bjöd således på höna, ris och ägg under vårt besök 2001. Jag minns att allt var sanslöst gott.

Själva köttet på fatet var förstås det sista man tänkte på en fest som denna. Jag tänkte på andra ting.

(Jag vill rentav minnas att jag var rätt omskakad när jag klev in i bilen på kvällen för att åka till stan igen. Traditionsenligt hade Yoseef överräckt den typiska bröllopsgåvan: liksvep i helvävt linne, för min mans framtida behov. Jag klämde linnet hårt i famnen i bilen, jag var ju ovan vid tanken på död, då mer än nu.)

Men om man nu faktiskt skulle flytta blicken till fatet.

Elva år senare – igår – slog det mig att detta förmodligen var den bästa hönan jag någonsin ätit, på fler sätt än jag förstått.

• Avfallet och fröna hönan pickat i sig hade inte en smula antibiotika i sig, inga hormoner, inget gift.
• Hönan var garanterat den äldsta jag ätit.
• Hela sitt långa liv hade den kunnat se sina fötter, se och räfsa i marken, känna himlen ovanför och lägga ägg på ett krafsbart och skyddat ställe.
• Hela långa livet hade hönan haft utrymme att flaxa med vingarna, att trippa omkring med knyckande hals, rak i ryggen som en drottning. Hela sitt liv hade hönan sin näbb i behåll – näbben man utforskar världen med, smakandes på allt, lite som ett människobarn.
• Denna höna kände sina fellow hens och hade en individuell relation till var och en.
• När det blev dags var handen som höll ner fjäderkroppen mänsklig. Människan kunde mycket väl ha ropat någonting av typen jag hatar att slakta höns, nästa gång är det duuuu som nackar, jaaaag som plockar över sin axel innan hon högg.

Så går det ju inte till hos oss.

I själva verket är det tvärtom. Man kan ju vända på punkterna ovan och voilà, där har man Café Picnics salladskyckling right there. Homonspäckat anitibiotikauppfött stresskött.

Den fantastiska serien Landet brunsås beskrev den svenska matindustrin för ett tag sedan. Jag minns produktionskedjan där livlösa kycklingar hängde från sina fötter i enorma plåthallar. Minns jag rätt, eller hade man doppat dem i elektrifierat vatten? De slaka hönsen hade ändå dragit en vinstlott om man jämförde med de sprattlande kamraterna som inte doppat huvudet, och som kvinnan i vit fabriksmössa nu skar av huvudet på. Snäpp. Sprattel, sprattel, snäpp. Egentligen såg jag ingenting jag inte redan visste, jag blev inte chockad, egentligen inte ens äcklad, men synen blev liksom ändå ett avslut. På ett odramatiskt sätt slutade jag tycka att kyckling var bra mat.

Men nu har jag gett mig i kast med Jonathan Safran Foers Eating Animals och har äntligen känt hela omskakande skalan: äckel, chock och drama. Fortsättning följer!

Marken var fortfarande helt täckt av avgasgrå snö och stressen skavde fortfarande som en kniv i lungan när min vän beskrev nattens dröm för mig:
– Vi åt glass på en parkbänk du och jag. En vaniljkula, en chokladkula.

Det är lustigt. Drömmar – också andras – kan frambringa bilder som blir bestående grönrum i själen. Syremättade, frodiga, varma oaser som är så ljudlösa att det susar i öronen när man blundat och färdats dit.

Det finns många etiketter på den här bilden: vänskap, förstås, men också sommarlängtan, hopp, vila och rätt och slätt lycka. Också nu när solen jobbat bort det mesta av snön och när stresskniven är utdragen söker jag mig dit ibland, till grönrummet, och lyssnar på min andning.

In i vårt nya hem flödar ett rätt stämningsfullt ljus. Ett riktigt Hemnet-ljus. Härmed är det dags för en – sällsynt – bildkavalkad, från påskmorgonen.

Tintin. Nya Tintin. Så levande! Solens ljus och nattens skuggor, havets vågor i tusen olika uppsättningar, Tintins hud med sina porer, fräknar och hårfjun – som på film, men vackrare. Precis som med Avatar känner man att man varit med om ett stycke filmhistoria, om ett tekniskt framåtkliv.

Barnen får titta, fast åldersgränsen är högre än så. Flickan gnyr av spänning och skriker av skratt medan pojken suger på sin t-shirt och uppvisar stora speglar till ögon.

I soffan sitter även vår maur. Som tidigare på dagen berättat om det enda ätbara som är hållbart i öknen; en klistrig smet som är rakt av omöjlig att svälja för alla andra än ökenborna själva.

– Hehe, det där är ju Mauretanien, mumlar han alltså när Tintin, Milou och Haddock kraschlandar i Sahara.

Och så börjar kapten Haddock se i syne i ökenhettan. Hur mycket har inte hägringar använts i filmer, tänker jag. Är palmhägringen egentligen Disneys påfund? Eller kanske inte påfund, men en överdrift? Vår vänliga maur finner sig genast. Det är mycket lätt hänt att man ser hägringar, förklarar han. Oftast ser man hav. Ibland en oas, sådär att det sticker upp ett par palmer precis som i tecknade serier. Har jag sett hägringar själv? Nämen absolut – det är vad jag säger – så är det att vistas i en öken. Man ser hav. Hela tiden. Ja! Hägringar kan ej överdrivas.

Ha! Vem hade trott det?

Vilka andra filmklyschor är Disney skyldig till? Få se – får man också en leikrans kring halsen när man landar på Hawaii? Blir man också nerslängd som människooffer i en aktiv vulkan?

Ett ord till om hungertrilogin: ah, den där författarinnan hör verkligen hemma i filmvärlden. Där bokserien tidvis kanske var lite pinsam, klyschig och patetisk levererade filmen precis vad den skulle.

En förskräckt fråga slog mig i biosalongen. Visst förstår till och med de mest hängivna fansen av reality-tv att detta är en dystopi? Att trendkurvan pekar rakt mot detta, om vi inte bänder kurvan och slutar kräva allt vansinnigare realitykoncept. Ingen kan väl anse att detta kunde vara ett vinnande koncept? (Alltså, spelet där en vinner och de övriga dödas.)

Tystnad.

Varför hör jag inte ett självklart NEJ-rop?

Alla hans kläder började bli för små eller slitna.
– Ska jag köpa en likadan som den här åt dig, men lite större? Eller som den här? frågade jag hemma på morgonen och höll upp plagg som inte längre borde bäras.
Han hade ett svar på tungan men ändrade sig, såg man, och sa istället:
– Det är bäst att jag kommer med själv.

Sonen kom alltså till stan direkt efter skolan idag. Vi avverkade frissa och klädshopping på fyrtio minuter, och då var det två timmar kvar tills syrran ville bli avhämtad.
– Nu skulle det passa gott med fika, tyckte han.

Jag tog honom till Cafe Rouge i Kampen. Han tittade på utbudet som låg framlagt lite som på gatucaféerna i de yttre arrondissementen i Paris, lite nordafrikanskt sådär, inslaget i lager med cellofan, och tyckte att vi kanske borde titta också på nästa kafé. Café Picnic stod ju mitt emot och han nickade fundersamt åt utbudet där. Hövligt.

Plötsligt gjorde han som hans far brukar. Överförde tyngdpunkten lite snett framåt. Halsen sträckte sig utåt lite som hos en sköldpadda som känner doften av sallad. Bet sin underläpp. Och i ögat lyste idén, en förväntansfull avvaktan, det hoppfullaste som finns.

Men sa ingenting.

– Jaha, sa jag. Du vill gå på … ett fantastiskt kafé?
– Nå jo, sa han försiktigt.

Jag tog honom till det belgiska, där kakaon kommer i ett högt glas som är dekorerat inifrån med spiralmönster av tjock mörk choklad på själva glaset. Han lutade sig bakåt i fåtöljen och sa här kan jag sova. Han skickade ett MMS åt sin far. Det är ekta choklad.

Kindle är en trevlig uppfinning. Den visar vad andra läsare streckat under. Den förklarar ord man annars skulle passera med en gissning, sådana som wherewithal, om man så önskar. Och vilken tryckt bok har en inbyggd läslampa?

Dessutom ger Kindlen förslag till ny läsning. Förslagen dyker upp efter att man läst ut en bok. Imponerad av att äntligen leva i framtiden klickar jag lydigt hem The Hunger Games efter The Help. Och nu har jag bara lite kvar av trilogins sista del.

Jag är ju lite känslig för dålig litteratur. Rakt igenom dåligt skriven, klyschig, förutsebar eller – allra värst – ojämnt skriven litteratur. Ytlig litteratur som plötsligt avviker för att ge karaktärerna psykologiskt djup med insikter nyanserade som ett stycke drivved. Inte känslig på ett krigiskt sätt, utan bara så där att jag lägger ifrån mig boken för gott.

Det måste ändå te sig som ett rätt otrevligt drag. Missnöjet! Boksnobberi är outhärdligt. Som om världen inte led av större problem än knaggligt skrivna tryckalster. Eller: som om man själv kunde bättre.

Jag har ju småfnissat åt min mans boksmak. Hans författare skriver action: Jag kände adrenalinet bulta i mina tinningar när jag bröt mig in i rummet och avläste det med min vana blick.

Men nu har jag läst över tusen sidor betydligt värre svammel. Det tog inte länge (för min vana blick) att se att författaren måste komma från filmvärlden. Jag läser högt de klyschigaste, pinsammaste passagerna åt min man, som skrattar han också.

Hungerläsningen väcker motstridiga känslor hos mig men resultatet är solklart: jag har – sist av alla – förstått att om är handlingen tillräckligt ny kan man faktiskt strunta i vilka ord den är klädd i.