Ett tag gick man och undvek färgad snö. Hundkiss – liksom kräkningar – ser ut som sågspån i tjugo minusgrader om man placerat dem i en snödriva. Sedan kom det mera snö och täckte in eländet. Lätt snö. Så lätt att vågen hade gått över till minussidan, hade man insett nödvändigheten i att väga snön.

—

Min son fyller snart sex år. En ålder som tydligen ska ge morsan en liten föraning om den pubertet som komma skall.
– Mamma, jag tror inte att du kommer att förstå vad jag säger, men jag ska försöka ändå, säger han, och spänner blicken lite vädjande i sin mor (nu behöver jag dig, mamma). Mor påstår att det alltid lönar sig att försöka, och han fattar beslutet, det som kräver mod. Han förklarar sedan självmedvetet och generat att han nyligen liksom insett att hans jag är ett jag bara för honom. Alla andra är också ett jag, men de är ett jag utanför honom. Jaget tar slut där hans kropp tar slut.
– Ingen annan är jag, det är bara jag som är själv. Därför trodde jag att det heter att man är självisk, avslutar han och väntar spänt på mitt svar.

Och tänk att jag vet exakt vad han känner. Han är egen. Hans tankar är hans egna. För att få en annan människa att ta del av hans jag krävs det kommunikation och ansträngning. Ändå är man innerst inne alltid ensam. Det är bara jag som är mitt subjekt.
– Jo, säger jag, jag förstod nog vad du sa.
Lilla syrran är närvarande vid bordet och höjer ögonbrynen upp till hårfästet nästan:
– Jag förstod inte alls vad du sa, säger hon avståndsstagande. Hon griper tag i mjölkglaset med sina båda händer. Hon stjälper i sig mjölken med eftertryck.

—

Det är inte underligt att upptäckten väcker lite skräck. Om mitt jag är bara mitt lilla klena jag, räcker jag då till? Det händer så mycket i honom just nu att han blir tung i hela kroppen. På vägen hem från dagis lägger han sig ovanpå en pudrad snövall och stirrar upp mot himlamörkret. Mammas komrop dämpas och hörs liksom fjärranifrån. Vita jord, vagga mig lugn, vagga mig lätt, ber hans blick.

Det kommer in en fläkt av kyla med ungarnas utekläder. De har lekt i snön och tumlar nu in. Ivern i blickarna får sin förklaring.
– Vi har hittat en nyckelpiga!
– Gissa varför jag har ett löv med mig?
Det viftas med ett rododendronblad.
– För att hon ska ha någonstans att bo.

Jaha.

Det tillverkas ett bo av en glasburk, en tygbit och ett gummiband. Det klipps ut bokstäver. L, I, N, A. Det är så denna piga heter. Bokstäverna limmas på burken. Hon flyttar in i burken. Hon får med sig en bit färsk koriander. Om hon nu skulle råka ha blivit hungrig där hon satt fast i spindelnätet ute i femton graders kyla.

–

Vi hukar oss över Lina alla tre. Hon är misstänkt mörk i färgen. Hon har vikt in sina ben såsom nyckelpigor gör när de dör. Jag försöker antyda hennes tillstånd åt barnen, men för dem är döden inte ett slut.
- Vakna, viskar min son, som ju är fem år. Säg till Gud att du vill tillbaka till Jorden. Du kan tala till honom på ditt eget språk. Kom, kom tillbaka.
Andlös väntan. Burken blir immig och varm. Jag hoppas lika mycket som han på ett mirakel. Tänk om den röda färgen skulle komma tillbaka. Tänk om vingarna plötsligt stäckte på sig.
- Titta, benen rör på sig! säger sonen.
Men det gör de ju inte.

–

Det går några dagar, och acceptansen har långsamt infunnit sig.
– Hon mår nog bra, säger syrran, fyraåringen.
– Näe, säger brorsan. Hon mår inte alls, för hon är död.
– Hon mår bra i himlen.
De häller ut koriandern, bladet och Linas döda kropp.
Jag harklar mig försiktigt.
– Kanske det är dags för Lina att bli begraven. När det gäller en nyckelpiga kan man faktiskt överväga att begrava henne i komposten.
Han gör ett tappert försök att slänga henne bland köksavfallet, men kommer tillbaka med darr på rösten:
– Nej, jag vill nog begrava henne i jord. Hon blir en vacker blomma sen.
Så här i vintertider är en blomkruka allt jag har att erbjuda. Han tillverkar en gravskylt av orange papper.
– Jag kommer nog att sakna Lina.
– Också jag, säger systern.

Bild på universum.
Kameran kryper närmare.
Bild på vår fina blåa jordglob.
Kameran kryper ännu närmare.
Och innanför atmosfären, där ljudvågorna bärs fram av luft, slås ljudet på.

Men, vilket dämpat ljud det är. Jorden är ju fodrad av snö. USA, Skottland, Kina, Spanien, mitt Finland. Det är underligt tyst.

Man hör något smått förstås. Man hör penselsvep: tusen konstnärer målar av det nya landskapet. Facebookarna lägger upp suddiga iPhonefoton världen över och skriver: titta, det är vitt. Tangentbordet rasslar, för idag skottade jag snö från på min terass, det kändes bra, skriver bloggaren. Harmoniska suckar hör man: det är kontorsfolket som släpat sig till jobbet genom snödrivorna, och som smuttar på sitt kaffe fastklistrade vid fönstret. Vi bor i ett sagolandskap, skriver morgontidningens journalist. Till och med nyhetströskeln är nersnöad.

Vi är så rörande ense.

Jag har börjat måla lite och bloggar om det på engelska (det verkar som att engelskspråkiga målarcommunityn är mera aktiva, rätta mig om jag har fel). Tänkte ta och känna efter hur det går innan jag börjar gå ut med programförklaringar och löften om hur länge jag kommer att orka måla en målning per dag. vilket jag nu alltså gjort. Jag låter kanske lite förställd på den bloggen – men jag får väl skylla på engelskan.

Den bloggen finns rätt och slätt på adress saaraspaintings.com. Där finner man till exempel dessa vitaminbomber nedan. Välkommen!

Har precis bligat in i filmhistoriens största ögon. Kattlika och lysande gröngula. Avatar blev årets första bioupplevelse för mig.

Filmkritikerna tycks säga så gott som unisont att Avatars story inte bär upp, medan det visuella är stunning. Men är det inte just den förhandsinställning man har när man kliver in i salongen? En datorskapad saga som äntligen börjar likna något, efter ett par årtionden av övning på andra filmer. Hur skulle man kunna satsa på det narrativa när det tekniska tar upp så mycket av bioduken? Jag bänkade mig definitivt i de tankarna. Som sedan rann av mig.

Man försöker undermedvetet genrébestämma det hyperexotiska fyrverkeriet man bevittnar, knyta trådar till det tidigare sedda. Ungefär så här: en klass- och rasöverskridande kärlekshistoria är det ju, en romeo och julia. Lite som titanic men här är det bokstavligen två världar, rentav två solsystem som möts. Wow. Vidare: Avatar är en krigsfilm, som till exempel 300. Det goda lägret är har för få män och är vapenmässigt underlägsna, men redo att dö för sin övertygelse, för sitt land. Formatet är givet ända in i den dödsstöten som föregås av striden mellan två män. Men nu är det en blå urvarelse som gör en clean kill. Wow. Vidare: Science fiction. Framför allt. Den virtuella parallellvärld som introducerades med Matrix är i Avatar den verkligare världen, och en existerande organisk värld. Wow.

Klart man känner av den andra biten också. Det här är dagens Snövit och de sju dvärgarna, och King Kong. “Titta, de rör sig!”. Tanken på hur framtidens tekniskt fulländade framtidens filmer kommer att bli är hisnande. Man är med om en milstolpe.

Dröjer kvar vid bilder som denna. Luke ser sin avatar för första gången. Lukes ansikte reflekteras på varelsens hjärta, ser du? Så lämpligt.

Dessutom kopplar man visuellt (mycket passande) till de medeltida europernas intrång på Amerikas kontinent.

Krigsherren är en karikatyr. Hans krigsmålning består av ärrvävnad. En fantastik liten detalj. Att han kallar sitt plundringståg för war on terror känns som ett övertydligt ställningstagande. Jag gillar ställningstaganden mot krig.

Avatar ger – och detta fascinerar mig mest – en inblick i Edens lustgård, i tiden där människan vandrar omkring i en balanserad värld, i en perfekt och orubbad gudsrelation.

Det kändes lite som en pik till biopubliken när piloten tar killarna till de hängande bergen. Miljöerna hela filmen igenom är hisnande vackra, men de hängande bergen är aldrig förr skådade.
- You should see your faces, säger hon. Alltså.

När man i fyra dagars tid isolerat sig för att storrensa i boet känns det så skönt med besök utifrån. Det är Mattishövdingen från grannstaden som sticker sig in efter lite reashoppande, och som blickar nyfiket på vårt rensstök.

Vi har, som sagt, ett minimalt bo. Ty sextio kvadrat för tvåbarnsfamilj efter ännu en pryljul är ett aningen för knappt bo.

Beror väl förresten på vem man frågar. För en bengal vore det vulgärt med så glest bebodda kvadratmetrar. Jag vägrar avundas någon och föredrar skuldkänslor, så jag riktar blicken just österut.

Nu är vi på segersidan. Det finns bara lite småplock kvar, och snart kommer julklapparna att rymmas in i rummet. Eftersom vi egentligen bara har ett avgränsat rum kallar barnen det rätt och slätt så. Åter igen riktar jag blicken österut och vägrar avundas folk med fler rum.

Jag har lärt mig två saker om Fida under dagens lopp: killarna som gör gratis avhämtningar kan konsten att göra tomt. Rappt och målmedvetet. Kanske hjälper det upp att man är lite människoskygg. Man vill snabbt bort från kunden, liksom. Det andra är att det känns som om luften blivit lättare att andas när en Fida-lastbil med fyra kubikmeter med saker som förr var våra lämnar gården.

Mattishövdingen känner doften av övermogen ananas där han sitter vid vårt bord. Klämmer på frukten. Påstår att det vore dags nu, innan de börjar ruttna. Tar sig till köket och kör ihop allt möjligt till en julig, ljuvlig fruktsallad. Roas av lammkarrén som ska bli vår lunch.
- Att ni äter lammkarré till lunch med barnen en mellandag är också lite bourgeois, säger han med vänlig ironi. Jag vägrar fråga vad “också” syftar på, för han har rätt.

Det finns en halv liter vispbar grädde i kylen. Mattishövdingen vispar upp ett par deciliter till fruktsalladen, den ljuvliga, juliga.

Nästa år vill jag leva mera rätt. Äga mindre, avundas mindre, slösa mindre; slippa ringa Fida vid årsskiftet för att befria oss.

I Jan Lööfs illustrationer till Ta fast Fabian tar detaljerna aldrig slut. Noah pekar på en siare i ett tivolitält och säger:
- Han har minsann smutsigt mjöl i fickan.
Jag funderar en sekund och så exploderar jag av skratt. Skrattet smittar av sig, men att det heter på på riktigt mamma, man säger så, det får han fram.
- Det heter “han har minsann inte rent mjöl i påsen”, kvider jag, och så ligger vi där i våningssängen i en skrattande hög denna måndagkväll, jullovets första.

Det minsta av våra barn sitter och kämpar med att få ner frukosten. Far i huset har bestämt sig för att sitta och vänta ut henne. Mellan de mödosamma tuggorna grubblar de på bokstäverna på flingpaketet.

- Det är jättebra att du har lite hemmaskola för dem ibland, säger han nu till mig. (För det har jag. Vi adderar, substraherar och drar streck mellan punkter, och lär oss engelska glosor. Alfabetet har de lärt sig själva. Ville bara klämma in detta.)
- Skulle du vilja segla jorden runt? Dagar när det är stiltje på havet kan du ha lektioner för barnen uppe på däck. Sedan skulle vi kunna skriva en bok om det hela och meningen medan barnen tog sig från A till Z tog vi oss från Guatemala till Cadiz skulle finnas med.

Det rycker i hans ansikte (han är en av de människor som faktiskt lever ut det idiomet) för så osannolikt är detta scenario för en knastertorr landskrabba som han.

I min mage pirrar det. Jag skriver ner det hela.

Det minsta av våra barn sitter fortfarande och kämpar med att få ner frukosten.

Påstående: Den bekräftelse som funkar som bränsle för ens kreativitet [paus för tanke] ska komma inifrån. Uppmuntran och beröm utifrån i all ära, men finns det inte ett sunt självförtroende som grund att bygga på klarar man inte av perioderna av torka. Med torka menar jag de perioder då alla ens insatser och bedrifter föds och dör ut kritiserade eller än värre: onoterade.

Skulle man nu ha sådana perioder.

Egentligen har detta rätt så lite med den insikten att göra, men ungarna och jag gjorde årets pepparkaksdeg idag. (Ungarna är nu fem och fyra, och jag vill i denna parantes be att få tala om att deras tanke och uttryck är övertygande. Ibland vuxet övertygande. You wouldn’t last one minute.)

Jag radar upp och namnger ingredienser inför min misstänksamma avkomma.
- Vad är farin? undrar syrran.
- Akta! Det är giftigt, varnar brorsan.
- Mamma, är farin giftigt?
- Nej, det är ett slags socker, säger jag och tänker att vi bakar rätt så sällan.
Att smaka på farin också om det inte är giftigt kan de tänka sig. Men nu rynkas det på pojknosen, den kräsna, när kryddmixen ska i siraps- och farinblandningen.
- Usch mamma. Ursäkta, men jag tror du har satt i fel indredienser. Det luktar faktiskt illa om den här degen.
Dottern är inne på samma banor.
- Mamma, du har nog fel recept. Dåligt recept.
Jag står på mig. Sirap, farin, ingefära, nejlika, kanel och pomeransskal ska finnas i degen. Och den ska lukta precis så här. De blandar motvilligt i degbunken, turvis, och försöker låta bli att andas genom näsan.
När så fettet och mjölet blandats i och när degen börjar anta igenkännlig form tänds ett hopp i blickarna.
Det går inte att beskriva den flämtning, den fullständiga chock, det vitt gapande ansikte, den samtidigt så urholkade men så gälla röst; överrumplingen, kapitulationen när min son smakat på degen och vänt sig till sin syster:
- Det smakar som – som – -

Båda stirrar på mig och kan inte fatta att mitt giftiga recept omvandlats till något som liknar – ja, någonting som man närmast kunde jämföra med just pepparkaksdeg.

Det är bara så. Har man ungar ska man vara beredd att kämpa mot en ocean av misstro, om än kärleksfull och uppriktig sådan.

Båda mina barn har långsamt krupit ut ur sina skal. Tidigare scenvägrade de, i år deltog de i programmet för första gången under sin dagiskarriär – som nu alltså medburit fyra julfester.

Jag satt ganska långt bak och såg bara en stjärngosse för alla vuxenryggar. Det råkade vara min egen stjärngosse jag såg. Han såg mig i ögonen när han sjöng. Han sjöng klart och tydligt. För mig. Och kunde alla ord.