Bekännelse: jag är inte särskilt musikfrälst.
Det är min man däremot, och lilla sonen också.

Pyjamasarna är på. Det är Delirious? som gäller, även ikväll. Min man och son står båda och tittar på mig med eld i sina blickar medan de båda försöker engagera mig. Jag viker tvätt på golvet och ser upp på dem, den lilla står snett framför den stora. Det är nästan för komiskt för att vara en trovärdig scen.
Texten är oerhörd, förklarar mannen jag gift mig med. Lyssna: We’re getting stronger every day. Man undrar först vilka det är som är vi.
Sonen har känt igen gitarren. Mamma! Ninni! säger han i mun på sin far.
… och här förstår man att det handlar om Gud och mig, det är det som är ”vi”. När vi är ett är vi starkast. Det är så bra sagt, säger mannen. Han börjar nu glida iväg med musiken.
Låten skiftar.
Sonen anser att det är en för bra låt för snack. Han delar raskt ut instrument åt alla (jag får två skedar, sonen själv en tesil, och pappan en slickepott) och snart sitter vi alla tre och knäpper tankfullt på gitarr. Ingen av oss låtsas; nu lyssnar också jag.

We’re getting closer every day
Chasing the dreams that heaven gave.

Och plötsligt är jag redo för en ny dag.

Den lilla duvan blinkar långsamt med sina böjda ögonfransar. Disney, tänker jag och letar bland minnesbilderna tills jag kan precisera: Bambi, hennes blick är Bambis.
Hon knyter sin lilla näve och har handen kokett på kinden medan hon tittar nästan förföriskt på sin mamma. Nu har hon lärt sig ljud av lycka också. Hii-ih, säger hon.
Den lilla foten är lite spetsig. Som gjord för nätta sandaletter i silver, tänker jag, och funderar vidare: kommer hon att älska rosa eller röda färger mer?
Jag föreställer mig framtidens ändlösa docklekar. Du ska få så många dockor du behöver för att känna dig som en duktig mamma, viskar jag fånigt i hennes öra, och hon ler tacksamt.
Hon har till och med skrattgropar, den högra djupare än den vänstra.
Hon är lätt och mjuk, precis som en duva.

Den lille pysen grabbar tag i sopborsten och svingar den vant under armen medan han spänner blicken i solisten. Mamma – laa-laa – bubi, anmäler han, och mamman – solisten – vet att det är varm korv boogie som ska framföras. Mamman klämmer i med rockigaste stämman, och sonen ackompanjerar med sin ljudlösa gitarr. Ögonen glittrar. Efter sista frasen följer hans vildaste skratt. Det här är action han gillar.
Nu hojtar han åÅ med stigande tonfall, och mamma vet att det av någon anledning betyder ”kastrull”. Mycket riktigt springer de små fötterna mot köket. Skåpet öppnas och ögonblicket efter följer ett metalliskt ras, och nu uppenbarar sig sonen med ytterligare en av mammas och pappas kastruller. Traktörpannan, den dyra med glaslock, har han redan i sin grotta. Sonen är en mästerkock numera. Det blir bullrig duplogryta – igen. Nu ska mamma smaka. Mamma bränner sina fingrar i den heta duplogrytan. Åh! Hett! Ajj! säger mamma, och sonens ögon lyser. Det här är action han gillar!
Nu springer han till köket igen.
Han är barfota för att inte halka.
Han är precis som Solstickan, full av rörelse.

Hon är min dyraste skatt.

Han är min dyraste skatt.

Det finns vissa saker som får mig att bli alldeles stum av lycka och avund och inspiration och tänka: vilken perfektion.

Senast kände jag det efter att jag och min man tittat igenom samtliga avsnitt av BBC-serien The Office på DVD. Serien klarar ribban med ordentlig marginal. Den satte igång många tankeprocesser – och tro mig, en amningsdement morsa engageras inte så lätt.

Den viktigaste processen är kanske viss självgranskning. Personskildringen är så naturalistisk att kinderna blossar på mig. För ibland vågar man inte ens tänka tanken: den där idioten gör precis som jag!

Många säger att dagens gudstjänst är tv och bio. Det tror jag också att det ibland kan vara. Det är vanligen där, framför skärmen, som vi reflekterar och ”omvänder” oss.

Efter gårdagens melankoliska grand opening blir dagens inlägg ett foto.

Sonen, som alltså snart är två år, meddelade att han var trött. Vanligen vill han ha Mummin intill sig i sängen. Mumintrollet, ni vet. Men idag krävde han att få ha pappen medan tårarna flödade.

Så jag bäddade faktiskt ner en son med hushållspappersrulle. Precis innan han somnade rev han åt sig ett ark… och torkade sina tårar.

Idag, på alla hjärtans dag, fyllde tösen tre månader. När jag la henne på sängen i dunklet nyss upptäckte jag att hennes anletsdrag förändrats med tiden. Den skira, papperstunna älvan har blivit en godmodig lillemor med vissa bestämda drag kring ögonen och munnen. Men hennes viljor och tankar sover ännu, mestadels.

Ikväll var känslorna av otrygghet och trötthet överväldigande. (Mina, alltså; de tycks vara mammans lott!) Då var den lilla babyn till oväntad tröst. Hennes kropp andas och fungerar med en oerhörd, självklar målmedvetenhet. Hon kastar sig dagligen ut på sina trosvingar och de bär. Hon kan det suveränt! Jag tittar på henne med avund, men tron föder en liten aning till tro. Också jag ska försöka ta mig vidare, tänker jag försiktigt när den lilla sussat med näsan mot mig en stund.

Den lille mannen är snart två. Han börjar ana hur skräck känns. När han skulle lägga sig nyss hördes grannhundens ylande igen. I mörkret lät ylandet plötsligt ohyggligt. Den morskhet han visat på dagen var borta. Han klev upp ur sängen men vågade inte ens ta sig till föräldrasängen utan lät ylandet förstelna honom mitt på golvet. Inte förrän mamma trädde in i skräcken vågade han upp i sängen och kapitulera för sömnen.

Det finns en idiotklar koppling till mitt liv just nu. Jag borde inte lyssna till det som lamslår utan till Andningen, Guds Andning, som min dotter fortfarande hör så ostört.

Vilken bedrift att glömma att Pappa Gud är närvarande här just nu.