Kärlek och ångest

Idag, på alla hjärtans dag, fyllde tösen tre månader. När jag la henne på sängen i dunklet nyss upptäckte jag att hennes anletsdrag förändrats med tiden. Den skira, papperstunna älvan har blivit en godmodig lillemor med vissa bestämda drag kring ögonen och munnen. Men hennes viljor och tankar sover ännu, mestadels.

Ikväll var känslorna av otrygghet och trötthet överväldigande. (Mina, alltså; de tycks vara mammans lott!) Då var den lilla babyn till oväntad tröst. Hennes kropp andas och fungerar med en oerhörd, självklar målmedvetenhet. Hon kastar sig dagligen ut på sina trosvingar och de bär. Hon kan det suveränt! Jag tittar på henne med avund, men tron föder en liten aning till tro. Också jag ska försöka ta mig vidare, tänker jag försiktigt när den lilla sussat med näsan mot mig en stund.

Den lille mannen är snart två. Han börjar ana hur skräck känns. När han skulle lägga sig nyss hördes grannhundens ylande igen. I mörkret lät ylandet plötsligt ohyggligt. Den morskhet han visat på dagen var borta. Han klev upp ur sängen men vågade inte ens ta sig till föräldrasängen utan lät ylandet förstelna honom mitt på golvet. Inte förrän mamma trädde in i skräcken vågade han upp i sängen och kapitulera för sömnen.

Det finns en idiotklar koppling till mitt liv just nu. Jag borde inte lyssna till det som lamslår utan till Andningen, Guds Andning, som min dotter fortfarande hör så ostört.

Vilken bedrift att glömma att Pappa Gud är närvarande här just nu.