”Åhh-håhh!” hörs det plötsligt från köket.
”Vad är det Noah?”
”TEEEE-dutt!”
”Te? Vi dricker te när pappa kommer hem klockan fem.”
”Åhh-håhh!”
Jag inser att han försöker säga mig något mer invecklat än så och masar mig till köket. Jag möts av en fulländad syn. Min pojke står i nedersta kökslådan som han tömt med omsorg. Han har med sig sin kära mumlål (skumtvål) och havregrynsburken. Bilden blir perfekt av att alla tre badar i våta teblad. Visstja, plastkannan med te blev visst på arbetsbänken. Sicken otur. Jag fnissar till, vänder tvärt och hämtar kameran innan jag börjar tvätta, sopa och torka.

Ett par timmar senare ringer barnens mormor. Noah pratar med mbommi en stund, uppflugen i min famn. Jag märker inte att han tar någonting från översta byrålådan bredvid innan han återgår till sina lekar. (Det bekänner han efteråt.) När jag samtalat färdigt med min mor inser jag att det är obehagligt tyst. Så sant: sonen har hittat mammas läppstift, den dyra, i den förbjudna lådan. Jag tar fram kameran igen. Två underbart autentiska barnakladdfoton har jag nu fått under en dag.

När klockan är fem har pappa kommit hem och det omtalade teet intas i vardagsrummet. Då spiller sonen lite te på soffan. Pappan går efter hushållspapper, men sonen tittar på sin mamma med viss förväntan. Mamman reagerar inte. Till slut hjälper han henne försynt på traven:
”Mamin?” föreslår han.
Hans ord för kamera.

Kvinnan med glasögonen har tränat in en innerligt medlidsam röst och förklarar lugnt hur mina egna besvikelser som tvååring kommer upp nu när jag själv har en tvååring. Jag kan inte tänka mig flummigare smörja. Måste titta ömsom ut på grannhusets udda fönster, ömsom på terapeutens bord. Nessu. Det rimmar på ressu, stackare. Näsdukspaketet kompletteras med vattenkanna och plastmuggar; attribut för att få brustna röster att bära igen. Jag är ljusår ifrån att vara en ressu. Hur sjutton har jag hamnat här egentligen… Jag försöker tafatt sätta mig bekvämt, förgäves, fast detta är mitt tredje besök. När jag talar låter min röst otålig och hård i jämförelse. Jag förklarar att Tröttheten är över, Dräglande Käftarna har dragit sig tillbaka, jag kommer inte att börja misshandla mina barn, inte heller mig själv, det jag behöver är praktisk hjälp på dagarna; kanske med tvätten och strykningen; HALLEDUDANES så de kladdar ner sina kläder, de små liven, de ser ständigt smutsiga ut vad man än gör, men jag ska ringa Folkhälsan. Snart. Just nu är det tomt i korgen för ren tvätt, jag har strykt i sträck; sträckstrykt.

Kvinnan nickar innerligt medlidsamt igen och lyssnar med huvudet utstuderat på lut.

Jag berättar att jag beställt tre tjocka böcker i barnuppfostran via Bokus, för det är ju så HISKELIGT svårt det här med barn, varför utsätter man sig för dem egentligen, fast haha, nog är de roliga också, de små glinen, visst.

Hon ger upp. Hon tänker ”hypomani” men förklarar mig officiellt fri från dräglande käftar, och jag åker hem till mina två små roliga smutsgrisar igen, och tänker aldrig mer klaga.

HEJ

JAG FYLLER TVÅ ÅR IDAG

DET ÄR ROLIGT

JAG FICK DRICKA MED SUGRÖR

JAG TYCKER OM LYFTKRANEN

MAMMA HADE PAPILJOTTER

MAMMA HANN INTE RITA NEJ

JAG TYCKER INTE OM VISPGRÄDDE NEJ

TÅRTA JO

EMMA ÄR SÖT

JAG VILLE GE MITT KEX ÅT EMMA

EMMA ÄR FÖR LITEN SA EMMAS MAMMA

GULA LASTBILEN SPELAR MUSIK

GULA LASTBILEN PIPER

HEJHEJ

NOAH

När man är riktigt trött blir verkligheten förvriden. Telefonen, barnens nysningar, ägguret; alla ljud exploderar i hjärnan. Synintrycken blir en hackig serie bilder, som en chaplinfilm. Det gör ont att dra efter andan. I skuggorna spanar dräglande käftar. Himlen tynger på axlarna så att de värker. Man börjar leta efter genvägar ur existensen. Bönerna, de mödosamma, tycks upplösas och dö innan de blivit till meningar.

När man vakar och skriver en avhandling varar tillståndet några dagar och veckor, när man har små barn handlar det om månader, kanske år. För mig har det handlat om månader.

Men plötsligt knakar det till, det blir en spricka i isen. Plötsligt är det mars, dagsljuset blir bländande. Nattsömnen kommer att bli närande igen. De dräglande käftarna flyr ljuset så småningom. Kanske blir det en kväll som i Ylva Eggehorns dikt. Man möter Herrens blick vid kvällsmaten och

hans ansikte berättar om din smärta
som han har tagit var dag i sig
hans kropp har böjts och han har blivit sårad
han är till döden trött men ger dig liv
och aldrig har han skyddat sig emot dig

då färdas allting hemåt vid ert bord
och platsen där ni bor är en ny jord

Jag har en väninna som inte tar bilder. ”Jag vill vara närvarande när det händer”, säger hon. En överdrift, har jag tyckt.

Vårsolen har trängt sig in i vår bostad. Jag bäddar. Dammet dansar som en bevildad stjärnhimmel i ljuset. Noah älskar kurragömma. När han ser täcket virvla i luften ropar han: din, dit in! Alltså landar det på honom. Sedan blir det tyst en stund, tills han halvropar ett hemlighetsfullt ”Mamma?”

Jag lyfter på en flik och hittar ett hjärtligt pojkflin, min lilla fågelunge i ett litet ljusbo, han formligen kurrar av lycka. Just nu är detta hans välde – ett rike av silade mjuka solstrålar, genomlysta dun – och dit in bjuder han kärleksfullt sin mamma, som på sistone har varit så trött.

Nu inser jag att detta är ett unikt tillfälle i tiden och grips av sorg. Därför dröjer jag med fliken i handen och blicken i sonens blick. Jag försöker desperat fånga alla intryck och pränta dem i mitt minne bara för att upptäcka att stunden flyr medan jag försöker. När sonen alltså ropar efter meja ruskar jag sorgen av mig.

Jag kan kanske skriva om stunden efteråt istället.

För balansens skull tog jag en titt på den kvinnliga oscarvinnaren också tillsammans med Ann-Lois (min vän som påstår sig vara samtida med Elvis & c:o och som därför kände det som att träffa en gammal vän). Reese Witherspoon kan sjunga svängigt, Joaquin Phoenix kan sjunga lågt och tillsammans var de bättre på att vara Johnny Cash och June Carter än de själva, tror jag. Fyra stjärnor på duken alltså, och fyra stjärnor får den som betyg också.

(Som brunett liknar Reese Witherspoon Birthe Wingren!)

Såg Capote i lördags. Fjortonåringen som vi hade med oss blev omskakad (vi var lite för dåligt pålästa när vi valde film!). Efter att vi rett ut några frågetecken i storyn – var han inte ovanligt falsk, den här Truman? – konstaterade hon att skådisen hade konstig röst. Och det hade han minsann, barnslig och feminin på ett trovärdigt sätt. (Philip Seymour Hoffman är genial och hans oscarseger i söndags gjorde att jag kände att det finns rättvisa i världen.)

Capote (alltså) är en berättelse om författarskap. Jag går kritiklöst med på storyn. Precis så här kände sig Truman Capote, komplett likställd med den mördare han skrev om. På otaliga ställen smälter författaren och mördaren ihop till en enda personlighet. Till exempel när mördaren berättar om mordnatten ungefär så här: ”Jag tänkte att detta verkligen var en fin man, en gentleman, som ser på mig. Det tänkte jag fortfarande när jag plötsligt skar av halsen på honom.” Och på samma sätt sympatiserar Truman med sitt offer, mördaren vars story han utnyttjar för att få stoff till sitt livs största verk – ända fram till sveket. Och det är sin egen avrättning som författare som Truman beskådar till slut.

Fjortonåringen har författardrömmar och efteråt funderade vi på detta med att utnyttja andra människors livsöden för att skapa bra litteratur. Inte helt okomplicerat, nej.