Efter att tvättskörden som magsjukan förde med sig var borta kom det en ny, ännu större tvättskörd: man vill fräscha till allt som bara legat framme när det begav sig. Man vill höra en böljande melodi som i sköljmedelsreklamen när man bäddar. Dubbellakan, dubbel uppsättning barnlakan, barnhanddukar, badlakan. Stora saker som fyller upp tvättkorgen i ett nafs.

Torktumlaren har betjänat mig troget i sju år. Och det är nu som den säger sitt jag vet inte om jag någonsin älskat din tvätt. Sjuårskris! Och precis som alla kriser är den helt och utterly fel tajmad.

Jag ringer Zanussi. ”Den blir inte het längre”, säger jag.
”Pyörii, muttei lämmitä”, upprepar mannarösten.
Jag förklarar att det är bråttom. Herr Zanussi kan inte komma förrän om fem dagar. Jag tänker på tvätthögen och hör ”om fem år”. Kvider lite. Vad ska jag göra under tiden?
”Käytä fööniä”, fnissar mannen.

Hårtorken?! Han tar inte vår sjuårskris på allvar…

Jag om min man firar faktiskt också vårt sjuårsjubileum i vår. Men mellan oss finns värmen kvar.

Lille Tille dog igår. Lustigt så snabbt man lärde sig att leva med en baby man aldrig träffat. Hans kamp blev hela svenska folkets kamp! Det är någonting med lidande barn som skapar enhet människor emellan; det finns ingen flummig gråskala. Att barn lider och dör är alltid rätt och slätt fel.

Mellan tårarna har jag hört Carolas övertygande stämma sjunga ”Jag skall alltid älska”. Det är en mor som förlorat sitt barn som talar:

Ingen förstod vart Du blev av

men fast Din vagga är en grav

tror jag Du fann en öppen dörr

som barnen gör

Till rum med änglar att få se

dom lär Dig leka, ser Dig le

Åh – om jag kunde vara med!

Det är Dig jag älskar

Det är Dig jag älskar!

Och en gång skall tystnad

ge upp för sång

Då skall min tunga

få ny kraft att sjunga

att inte ett enda barn

fick förgäves liv nån gång

Ingen är vackrare än Du

för Du har himmelsk klädnad nu

Du som är mammas sorg och skatt

jag ber i natt

När Du hör vita vingars sus

be att två änglar tar ditt ljus

ner till min mardröms mörka hus

…

Anna Walhgren säger att änglabarnen har ett budskap. De föds för att lära oss som överlever att uppskatta livets gåva. Och varje dag med lille Tille har jag sett på mina barn och insett hur fulla av liv de är; friska, rosiga, knubbiga, tyende och med fullt driv.

En av våra vänpappor fick nog av den kollektiva sömnbristen i familjen och sovtränar sin knappt 10 månader gamla Daniel just nu. Det är den fjärde natten i rad i natt, pappan själv har feber, Daniel vaknade med två gånger i timmen de första två nätterna. Varje förälder som tränat sina gullungar i sovandets stora konst vet vilken horror sovträningen kan vara… när man som mamma eller pappa själv är frisk.

En väninna födde en liten pojkvasker med fruktansvärd möda för tre veckor sedan. Jag minns själv hur de första veckorna var med det första barnet. Det gick inte att urskilja någon dygnsrytm. Sömnpassen var olidligt korta. Nu har jag två barn och känner oändlig tacksamhet över att ”det jobbigaste” aldrig infann sig med tvåan: oron, amningsmaratonpassen, den allomfattande värken, förvirringen. Visst lägger jag mig trots det med viss bävan varje kväll: hur många gånger vaknar hon i natt? … och hoppas passivt på att aldrig behöva sömnträna henne. Men i jämförelse med allt det som ”ettan” innebar är det ingenting.

Det är helt enkelt jobbigt att vara förälder också om det positiva, som det heter, överväger.

Men sedan klickar jag på en länk och hamnar mitt i lille Tillepojkens vardag! Han är 6 månader och lider av EB. Hans föräldrar tar ett kort på sonen varje kväll för att kunna säga ”det här är Tille kvällen innan han dog”. Mamma Thereses blogg handlar om den inre frid hon har med tanken att sonen inom kort kommer att dö. Men ”hur jävla grym får en sjukdom va?”, skriver hon också, och jag delar hennes ilska till den grad att jag sover dåligt på natten. Gästboken bombarderas med medkänsla: tio sidor fylls med godnattönskningar på en knapp timme (!) när Tillemannen ska lägga sig på kvällen.

I den familjen förväntar man sig nämligen inte att babyn vaknar på morgonen. I de flesta familjer handlar den största fajten om att barnen ska sova. Det hela får satsen ”allt är relativt” att framstå i helt ny dager, eller hur?