(Vänta med att läsa tills du sett filmerna – om du ska se dem, dvs.)

Vi har anlitat barnvakter i tät takt på sistone. Det har blivit ovanligt mycket bio, och jag har fått beundra tre av mina favoritskådespelerskor i bra roller.

Jodie Foster är en av dem. I The Inside Man är hon en riktig överklasshynda, Madeline White. Det är hon som uttalar den ena av filmens kungstankar: en del av oss väljer att bli rika på andras misär. Det gäller i hög grad henne själv, och så den värdige gråhårige bankchefen vars bank rånas (på ett sätt never seen before), och till och med den sympatiske negotiatorn som ska reda ut gisslandramat.
Det är många som står som vinnare när gisslandramat är över. Ingenting gör vi utan själviska motiv – det är den andra kungstanken.

En annan av mina favoritskådespelerskor är Julianne Moore. Hon är magnifik som Brenda Martin i Freedomland. Jag känner igen människan när jag ser på henne. Jag minns till och med människor som delar Brendas blick, röst och historia – människor som jag för länge sedan tappat kontakten med.
Liksom i Capote får man som åskådare åter igen öva sig i att ha medkänsla för skurken. Det känns lite nyttigt så länge brottet inte glorifieras. Det är inget problem i denna film, magen vänder sig i avsky. Men ”berättaren” vill beröra till vilket pris som helst när han väljer att skada ett barn i sin film, tycker jag som är en mor.

Man kan nästan säga att Woody Allen glorifierar brottet i sin geniala thriller Match Point. Det är kanske orsaken till att man lämnade biosalongen i ett verkligt underligt sinnestillstånd, en blandning av skuld och lättnad. Bosse, min man, gick tyst en stund och sa sedan: ”Vad glad man är att man lever ett så okomplicerat liv. Det kunde vara så mycket värre.” O ja.
England tycks vara ett fiffigt val av miljö för filmen. Ingen annanstans (?) skulle man på ett lika naturligt sätt kunna utnyttja klassamhället som ett så relevant element i berättelsen. Det blir ett kaos när huvudpersonen Chris försöker kombinera karriär (som chefens svärson) med lustfylld kärlek (utanför äktenskapet med en bohem). Distinktionen mellan överklass och arbetarklass framställs lika sublimt som man anar den i verkligheten i England. Fantastiskt. Man följer den klassklättrande Chris med andan i halsen, ungefär lika otåligt som en tennismatch.
Den tredje skådespelerskan som jag alltså hade tänkt prisa i höjderna spelar alltså bohemen Nola: Scarlett Johansson. Hon får återigen spela offer och urtyp av femme fatale. Farlig för männen men farligast för sig själv.

Av filmerna som helheter är det kanske bara Woody Allens som är sevärd.

Våra stackars barnvakter har fått hem förvirrade föräldrar, något tilltufsade av den råa verklighet som filmerna förmedlat. Vi har tittat till barnen ovanligt noga efter biokvällarna. Visst mår de bra trots att världen är så sjuk?

Jag är så ivrig att jag knappt kan bärga mig. Jag surfade på nätet efter bra böcker och fann en bok vars beskrivning fångade mig instant. “Captivating”. Jag började genast knappa in kontokoden på webbshopen tills mannen avbröt mig. “Den där boken har vi på jobbet, du kan låna den istället.” Sicket sammanträffande! Nu håller jag verket i min hand och läser bakpärmen om och om igen – med tårar i ögonen! Jag har aldrig haft så här höga förväntningar på en bok. (Den kan inte bli annat än en besvikelse:-))

Det här är nästan en bekännelse: jag läser DaVinci-koden samtidigt. Önskar att jag kunde säga att jag är SO LAST YEAR… jag är ju de facto SO THE YEAR BEFORE LAST YEAR.

Återkommer gällande båda verken.