Satt i nattbussen nyss och funderade. “Vähäeleinen.” Vad heter det på svenska? Ordboken står i hyllan med ett dammtäcke omkring sig och jag orkar inte lyfta på mig just nu.

Japanska filmer är ofta väldigt vähäeleisiä. Man tycker att man beskådar bara ytan av en flerdimensionell story. En del av effekten beror på japanskan. Men byt ut språket mot engelska och PUFF – känslan av djup är borta, allt blir mindre sublimt och mer uttalat, mer krystat. Exakt så har det gått till med “En geishas memoarer” som jag precis sett. Den är kanske inte ens japansk, vi kan kalla den wannabe-japansk. Ordet wannabe skulle förresten se mycket japanskt ut med enkelt N.

Och filmen ser klassiskt japansk ut! Jag beundrar körsbärsträd, kimonodräkter och välvda broar i det oändliga (två och en halv timme). Känner mig sedan betydligt mindre utstuderad än en geisha där jag sitter i bussen med hemvändande glada fyllon. Mediterar över filmens sanningar.

En geisha ska kunna med ett enda ögonkast få en man att stanna.

Jag stirrar håglöst på en illa medfaren berusad herreman som stapplar fram längs mittgången och voilá, filmen har visst påverkat mig mer än jag hoppats, ty denna karl stannar mycket riktigt mitt på gången och sluddrar “kauniita naisia!” Han syftar på mig och mannen bredvid.

Jag tänker inte skriva samhällskritiska ord om geishayrket, inte heller dra paralleller till mitt eget samhälle, och inte heller dra till med en andlig metafor om slavar som försöker friköpa sig själva. Men visst skulle det finnas uppslag.

Uppslag ja. Slår upp ordet “vähäeleinen” innan jag stupar i säng. Chosefri, okonstlad, flärdfri, anspråkslös, anger WSOY, och jag blir misstänksam. Måste googla på “chosefri”, men jadå, 678 träffar får jag, det är ett riktigt ord. Googlar också på “wanabe”. 17 200 träffar på japanska sajter. Tydligen är det ett riktigt ord det också.

Det händer att vi grubblar över detta med utseende och tro med mina väninnor. En del av oss får dåligt samvete av att göra sig vacker i och med att skönhet är oerhört skuldbelastat i många kretsar.

En vänlig profetissa sa så underbart övertygande till mig en gång att vi är döttrar till en kung och en sådan ska bära sig med samma stolthet och värdighet. ”Se bara på den perfekta kvinnan i ordspråksboken, också hon klädde sig i purpur.” (Ja, hon som vaknar först och somnar sist av alla, och som däremellan ger oss dödliga kramp i prestationskörteln.) Hon utryckte sig på ett sätt som fick mig att förstå någonting nytt och stort om Gud. Det finns ingenting grått och ödmjukt ursäktande över Guds skaparkraft. Det är han som är källan för allt det sköna; vi speglar honom så gott vi kan.

Egentligen känns det dumt att slösa ord på detta. Man behöver ju bara se på skapelsen för att ana hurdan smak vår skapare har. Riktigt komiskt är det när man läser beskrivningen över det nya Jerusalem. Men det är väl bara jag som tänker “Versace” när jag läser hur porten ser ut (?).

Ett tag sedan meddelade jag morskt här att jag skulle ge mig i kast med två böcker samtidigt: The Da Vinci Code (några år efter boomen) och Captivating – Unveiling the Mystery of a Woman’s Soul. Jag hade inte en tanke på att det skulle finnas en idé med att läsa just dessa två vitt skilda böcker samtidigt. Läser man dem och tänker ”kristendomens kvinnobild” är det plötsligt meningsfullt.

Dan Brown låter oss förstå att kvinnans egenart alltid har setts som ett hot. Kvinnor som ”tänkte fritt” brändes på bål. Kvinnor har i alla tider förtryckts, fängslats, dränkts i kristendomens namn. Anklagelserna som riktas mot kyrkan är ingalunda nya. Däremot är det sällan man hör att kvinnan är kristendomens värsta fiende. Skulle Maria från Magdala vara Jesu hustru skulle detta kvinnohat raseras och världen skulle bli jämställd.

John och Stasi Eldredge har uppfattat verkligheten annorlunda. Gud skapade människan till sin avbild – mannen och kvinnan skapar denna avbild tillsammans. Mannen fick vissa av Guds drag, medan kvinnan fick andra. Kvinnan fick bland annat Guds skönhet, en inre skönhet som tröstar, uppmuntrar, attraherar. Kvinnan är den ondes främsta hatobjekt (med Eva som första offer) och därför har kvinnor i alla tider misshandlats. Självaste orsaken till den ondes hat av kvinnor är hennes skönhet som bär en oerhörd god kraft som förmår göra under om den fick regera. Eldredgarna är onödigt poetiska och sentimentala när de framför sina kvinnolovordande idéer, och mycket i boken tycks byggas på ganska lösryckta citat. Precis som Dan Brown kommer Eldredgarna ändå med någonting nytt som ger näring åt tanken.

Behöver jag nämna att jag tycker att Dan Brown med sina gnostiska funderingar förlorar i min jämförelse? Att kvinnan inte skulle vara god är väl just en gnostisk, inte urkristen tanke! Gud skapade ju man och kvinna till sin avbild och

Gud såg

att allt som han hade gjort

var mycket gott.

1 Mos 1: 31, Bibel 2000

För övrigt vill jag varna litteraturälskare för Da Vincikoden ur stilistisk synvinkel sådär. En svensk recensent klagade på ”tjatiga cliffhangers” (o ja) och språkliga klichéer samlas sällan så tätt som här. Jag tål inte heller tanken att sanningen som koncept skulle vara fullt så subjektiv som den är i Browns värld. Filmen ger jag två stjärnor (de stackars skådisarna gör sitt bästa av det usla manuset) och boken får rentav en hel (för spännande är den, och idén är minsann ny).)

Ibland är man mer närvarande än vanligt.

Det är någonting med den nordiska sommarens ankomst som gör att man liksom hinner ikapp sig själv för en liten tid. Det är som om själen skulle landa i kroppen igen. Man badar i skönhet. En liten stund är man inte en åskådare utan man lever för fullt, fullt närvarande. Plötsligt hör man sin egen andning och lever med alla sinnen, och ont gör det.

En vän till mig gifte sig i helgen. Det var ute på landet. Det var intim stämning på festen, och vi tjejer som visste om den långa och alltför krokiga vägen till lyckan satt och unnade bruden allt det goda som framtiden verkade lova. Vi grät diskreta tårar och nickade till varann i samförstånd, och så lyfte vi ännu en skål till brudparets ära, och så skrek vi av skratt igen (högst okvinnligt och föga diskret), och så fortsatte kvällen. Ölet forsade och brudparet dansade till… Love me tender.

Vid midnatt var dansgolvet fortfarande fullt, och då gav jag mig ut att köra hem till mannen och barnen. ”Se upp för älgar när du kör”, sa en väninna omtänksamt och la till att det verkligen finns älg på vägarna härute.

Det är någonting visst med att bryta upp lite före alla andra, stå utanför och lyssna på festen en stund.

Vägen hem tog mig förbi vigselkyrkan igen. Den såg överjordiskt vacker ut. Jag stannade bilen mitt på vägen, steg ut och grävde fram kameran. Landsorten var trolskt tyst med undantag av fågelsången.
Några kilometer senare stannade jag bilen igen bara för att lyssna på nattljuden och framförallt tystnaden bakom dem, det är Skaparen som som håller andan och väntar på min reaktion: Den här stunden har jag skapat åt dig för att få dig att tappa andan, hör jag. Och min reaktion är just den.

Och minsann! Några kilometer senare uppenbarar sig verkligen en mäktig älg på vägen. Den galopperar ut i skuggorna och diset när den möts av mina hänsynslösa billyktor.