Ambassadörer för Riket

Det händer att vi grubblar över detta med utseende och tro med mina väninnor. En del av oss får dåligt samvete av att göra sig vacker i och med att skönhet är oerhört skuldbelastat i många kretsar.

En vänlig profetissa sa så underbart övertygande till mig en gång att vi är döttrar till en kung och en sådan ska bära sig med samma stolthet och värdighet. ”Se bara på den perfekta kvinnan i ordspråksboken, också hon klädde sig i purpur.” (Ja, hon som vaknar först och somnar sist av alla, och som däremellan ger oss dödliga kramp i prestationskörteln.) Hon utryckte sig på ett sätt som fick mig att förstå någonting nytt och stort om Gud. Det finns ingenting grått och ödmjukt ursäktande över Guds skaparkraft. Det är han som är källan för allt det sköna; vi speglar honom så gott vi kan.

Egentligen känns det dumt att slösa ord på detta. Man behöver ju bara se på skapelsen för att ana hurdan smak vår skapare har. Riktigt komiskt är det när man läser beskrivningen över det nya Jerusalem. Men det är väl bara jag som tänker “Versace” när jag läser hur porten ser ut (?).