Wanabe-film

Satt i nattbussen nyss och funderade. “Vähäeleinen.” Vad heter det på svenska? Ordboken står i hyllan med ett dammtäcke omkring sig och jag orkar inte lyfta på mig just nu.

Japanska filmer är ofta väldigt vähäeleisiä. Man tycker att man beskådar bara ytan av en flerdimensionell story. En del av effekten beror på japanskan. Men byt ut språket mot engelska och PUFF – känslan av djup är borta, allt blir mindre sublimt och mer uttalat, mer krystat. Exakt så har det gått till med “En geishas memoarer” som jag precis sett. Den är kanske inte ens japansk, vi kan kalla den wannabe-japansk. Ordet wannabe skulle förresten se mycket japanskt ut med enkelt N.

Och filmen ser klassiskt japansk ut! Jag beundrar körsbärsträd, kimonodräkter och välvda broar i det oändliga (två och en halv timme). Känner mig sedan betydligt mindre utstuderad än en geisha där jag sitter i bussen med hemvändande glada fyllon. Mediterar över filmens sanningar.

En geisha ska kunna med ett enda ögonkast få en man att stanna.

Jag stirrar håglöst på en illa medfaren berusad herreman som stapplar fram längs mittgången och voilá, filmen har visst påverkat mig mer än jag hoppats, ty denna karl stannar mycket riktigt mitt på gången och sluddrar “kauniita naisia!” Han syftar på mig och mannen bredvid.

Jag tänker inte skriva samhällskritiska ord om geishayrket, inte heller dra paralleller till mitt eget samhälle, och inte heller dra till med en andlig metafor om slavar som försöker friköpa sig själva. Men visst skulle det finnas uppslag.

Uppslag ja. Slår upp ordet “vähäeleinen” innan jag stupar i säng. Chosefri, okonstlad, flärdfri, anspråkslös, anger WSOY, och jag blir misstänksam. Måste googla på “chosefri”, men jadå, 678 träffar får jag, det är ett riktigt ord. Googlar också på “wanabe”. 17 200 träffar på japanska sajter. Tydligen är det ett riktigt ord det också.