Jag älskar inredningstidningar och bläddrar maniskt i varje nytt exemplar. (Drömmer om ljus, rymlig lyxvilla vid havet. Hånskratt.) I vissa tidningar finns återkommande intervjuinslag av typen “tio frågor”. En standardfråga tycks vara Gästerna ringer och säger att de kommer på överraskningsvisit om en kvart. Vad gör du?

Svaren lyder ungefär:
“Sätter in fräscha handdukar på toaletten.”
“Rör ihop en snabb wok.”
Och så min favorit:
“Kyler ner en flaska champagne i frysen och springer ner till affären efter jordgubbar.”

Vad är det för en konstig verklighetsfrämmande bubbla dessa människor lever i?

Heidi, som vanligen befinner sig i Arizona, ringde i morse och sa att hon är på promenad i Haga [där jag bor] och undrade vad vi gör just nu. Äter lunch, men om du inte är rädd för lite kaos är du välkommen att titta på. Hon är en morsk realist och svarade nejdå, jag kommer nu.

Det blev varken fräscha handdukar eller champagne för Heidi. På fem minuter hann jag dock med följande:
– kastade babyns blöja i soporna (låg på golvet)
– slängde in sandig bikini i tvättkorgen (låg på vardgadsrumsbordet)
– stängde dörren till sovrummet (inventarium av kläder för dagishöst på gång; dessutom obäddat)
– ställde in smutsdisken i diskmaskinen (gårdagens degbunke låg i blöt, annan disk låg i sörjan)
– röjde en frizon framför ytterdörren (var belamrad med sandaler och väskor)
– tog ner galge med prickig kjol som hängde från takkronan i matsalen (torktumlaren är fortfarande trasig)
– förberedde ursäktande replik.

Jag förstår att vår familjs syn på inredning måste fascinera eventuella inredningsreportrar. Kom hit bara! Jag ställer gärna upp på “tio frågor” och bidrar med realism.

Jag försöker få babyn att somna i sin säng. Noah ligger redan i sin.
- Gubbe står där, säger han plötsligt och pekar på en plats bredvid dubbelsängen.
Jag blir kall.
- Vad sa du Noah?
- Gubbe står där.
Nu är jag fullkomligt skräckslagen.
- Jaha. Har han skägg?
- Skägg nej.
Då är det inte Jesus. (Hade Jesus skägg?)
- Är det en ängel?
- Ängel nej.
- Ser han snäll ut?
- Snäll jo.
- Jaha. Vad säger han?
- Inget. Gubbe tittar på Noah.
Jag försöker agera som vanligt och fortsätter med att lägga babyn, slänger undan lite leksaker … hoppsan, rakt på “gubben”.
- Gubben sitter i stolen nu, säger Noah, och ser alldeles tydligt någon i ansiktet, någon som sitter i stolen, medan han kryper blygt mot mig. Han ber att få sitta i min famn men jag nattar babyn, det går inte. Jag kämpar-kämpar-kämpar mot skräcken, den får inte synas. Och Noah lägger sig lydigt och somnar snabbt. Babyn somnar också snällt.

Men jag lägger mig på dubbelsängen med bultande hjärta och stirrar på den tomma stolen. Vem är det som har gjort intrång i vårt hem?

Jag ringer upp barnens kloka farmor som sitter uppe och nattjobbar. Hon har erfarenhet av barn med fantasi.
- Barn kan nog se änglar! säger hon sorglöst. Men man vet ju inte vad de verkligen ser och vad de hittar på. Och så berättar hon om min mans låtsasvärld i barndomen. Jag bekänner att jag också hade en. Men det var mera det där andra jag var ute efter … för Noah låtsades inte. Vi är inte ensamma, det finns andemakter omkring oss.

Och visst vet visa farmor vad man ska göra.
- Läs Efesierbrevet 6 och gör som det står där. Be att Gud ska beskydda dig, dina barn och ditt hem så gör Han det. Gör det till en vana. Gör det nu, bara för att skingra din egen skräck.

Och så gör jag.

I morgon gör vi oss av med stolen i sovrummet. Den bjuder tydligen in förbipasserande och det blir på tok för spännande för mamman i familjen.

Det här är vår lilla Naomi.
Jag kom på att vi sällan kallar henne så. Istället blir det …

Kumman
Mufsan
Kardemumman
Mumman
Mandelögat
Pebin
Pebisen
Mufsingen
Semlan
Noomisen
Noomipebin
Noomi
Pysan
Mysan
Gumman (äv. Gummangumman)
Spänstisen
Sessan
Princessan
Principessan
Älvan
Plufsan
Ceruben
Paloman
Solstrålen
och
Mistluren.

Pebipaloman häver sig upp numera.

För ett år sedan lyssnade jag och tvåhundra andra mammor på Jari Sinkkonen, barnpsykologen som tar parti för barnen och kanske speciellt för pojkarna. Han har skrivit böcker som handlar om att födas till pojke, om könsroller, om fostran. Ofta är skolans fostran flickanpassad, påpekar han.

Pojkar måste få slåss. Får de inga bilar att leka med kör de rally med tvättsvampen i badet istället. Och pojkar måste få leka med vapen om de vill det. Det handlar inte om våldsfantasier, det handlar bara om att vara man. Män har mannaenergi som måste få utlopp. Män dras till vapen och vrålåk.

För att min point ska bli begriplig måste jag nämna att vi avskaffade teve för snart ett år sedan. Noah ser med andra ord ovanligt lite på teve. Om vi är hemma en hel dag får han se på dvd max en timme om dagen – det magra utbudet består av Wallace & Gromit och Byggare Bob och sånt.

Och för att återgå till Jari Sinkkonen fick min tilltro till honom oväntad bekräftelse igår:

Vi är på stranden, mina barn och jag. Jag har brett ut badlakan i skuggan av ett träd. Naomi sover i vagnen under en sval bomullsfilt, och Noah har lekt vid vattenbrynet och har brunbrända, sandiga händer. Han väntar nu på utlovade äppelklyftor. I handen har han en grov L-formad kvist. Plötsligt lyfter han kvisten och utstöter ett explosivt ljud (“Pww! Pww!”) medan han liksom bankar luften. Han ser hänförd ut. Jag blir med ens nyfiken.
“Är det ett verktyg? Nånting som Jamppa hade på landet?” (Jamppa är min svägerskas man, kanske något av en idol.)
“Nej. Dinen.”
“Pingvinen? I Wallace & Gromit?”
“Ja!! Åter tåd osså.”
Jag erinrar mig tågscenen i animationen “The Wrong Trousers” och det går upp ett ljus. Jag blir paff. Den kriminellt lagda pingvinen skjuter faktiskt skarpa skott mot Wallace och Gromit med ett vapen under den vilda tågjakten.
“Är det en pistol?” frågar jag ganska retoriskt, för jag vet att han aldrig hört benämningen på detta spännande nya verktyg förut. Han funderar en stund men väljer att endast avfyra några skott till inför mig, sin misstroende mamma. Och så äter vi lite äpplen och salta kex medan min hjärna försöker bearbeta faktumet att sonen som jag försökt beskydda från tevevåld precis skjutit sina första låtsasskott.

Jag föddes med fördomar mot sk. presentböcker. Bara omslagen ger mig utslag: fonten är ofta en sirlig serif i guldfolie. Guldfolie på pärmen är synonymt med samlade aforismer.

Svärmor är journalist och jobbar för en tidning. Hon omger sig gärna med böcker både på jobbet och hemma. Ibland rensas redaktionens hylla med recensionsexemplar. Nu med sommarens ankomst var det tydligen dags igen. Svärmor höll sig framme, barnbarnen fick god barnlitteratur. Hon norpade en liten godbit åt mig också. En presentbok med guldfolietryck! “Du är värdefull” av Max Lucado.

Jag övervinner aforismskräcken och börjar läsa. Det är en saga. Det handlar om snidda trägubbar, vedingar, som sysslar med att fästa märken på varandra dagarna i ända; guldstjärnor eller fulplumpar. En guldstjärna får man om man är duktig och vacker. Fulplumpar får man om man gör bort sig eller är ful. De flesta har märken av båda slagen. Och alla går de omkring med askar med märken och iakttar varandra kritiskt. Eliten är förstås besudlade med guldstjärnor, och de klumpigaste och fulaste har mest fulplumpar. Men den här sagan handlar om den allra fulaste, klumpigaste vedingen. Han heter Parvello.

Han är så ful att de andra vedingarna tömmer sina fulplumpsaskar över honom när han visar sig. Han mår så dåligt av det att han till slut inte mera vågar sig ut ur sitt hus. Och så ser han något han aldrig förut sett: en veding utan några märken alls, varken stjärnor eller plumpar. Hon heter Amanda. Märkena fastnar helt enkelt inte på henne också om folk försöker fästa sådana.

“Så där skulle jag också vilja ha det”, tänkte Parvello. “Jag vill inte att någon ska sätta märken på mig.”

Han tog mod till sig och frågade Amanda hur hon bar sig åt för att slippa fulplumparna och guldstjärnorna.

“Det är lätt”, svarade Amanda. “Jag går och hälsar på hos Eli varenda dag.”

“Eli?”

“Ja, Eli. Träsnidaren. Jag sitter hos honom i hans snickarbod.”

“Varför det?”

“Det kan du ta reda på själv. Gå upp till kullen. Han är hemma.”

Och så beger sig Parvello upp till Eli. Eli har bara suttit och väntat på att Parvello, träsnidarens kära lilla skapelse, ska komma och hälsa på sin skapare.

Själv är jag en Parvello i kubik, summan av ovanligt korkade misstag. Jag antar att alla läsare känner igen sig i hans misär. Det är berörande! Ingen har hittills lyckats framföra pointen lika klar för mig som sagan om Parvello gjort. Och pointen är ju:

Umgänget med Gud får mig att sluta bry mig om vad andra människor anser om mig. Det viktigaste blir att få vara älskad av honom.

Sedan mars 2004 har jag och min man hängt i sovrummet varje kväll för att Noah ska somna. Tanken har varit att han inte ska behöva känna sig övergiven. Det har brukat ta från en halv timme till två timmar att få honom att somna. Och alltsom oftast har vi somnat också själva vid det laget. Men sonen har varit garanterat trygg…

Jag har läst Nannyboken, Barnaboken och Curlingföräldrar och servicebarn om vartannat. Det kan ta veckor att lära barnet att somna själv, antyder författarna. Vissa barn tycks studsa upp trettio gånger innan de somnar. Jag såg på Dr Phil en gång också, och han påstod att ungar kan lära sig att kräkas för att locka in föräldrarna tillbaka i sovrummet. Jag och min man är lata och bekväma och har tyckt att det helt enkelt låter för körigt för vår livsstil.

Men igår behövde vi tydligen ett avbrott i lättjan för vi meddelade sonen att han från och med nu får börja somna för sig själv. Han såg road ut. Vi sjöng Gud som haver och Trollmor och bad kvällsbön och marscherade sedan ut. Han opponerade sig rätt så lamt och plitkskyldigt: vi fick beskåda hans tryne i dörrspringan ett antal gånger, jo, men halv tio sov han som en liten gris. (Sover små grisar gott?)

Ikväll bärgade vi oss för en liknande rumba men han kom inte ut en enda gång.

Det var alldeles för lätt! Här sitter vi och känner oss korkade. Min man räknar bortkastade timmar och stönar.

Everybody’s children are so special. It makes you wonder where all the ordinary grown-ups come from.

I filmen Code 46 (medelbra scifi, såg precis i hemmasoffan) säger Maria Gonzales (Samantha Morton; äv. en av oraklerna i Minority report) så. Det är väl klart att vuxnas särart kvävts till döds?

Det är ju lätt hänt att man jämför barn. Och så blir man orolig om andra barn tycks vara tidigare utvecklade, mer kommunikabla, mer sociala, mer (bevare mig) intelligenta; om de kladdar mindre, om de kan fler språk, om de sjunger rent, om de alltid säger “jo tack” och “nej tack” och “kan jag få…?” och om de kan spotta ut kärnorna utan att spotta ut själva vindruvan.

Här i Finland har vi “tio budord” som ska hjälpa oss föräldrar att vara föräldrar:

1. Låt ditt barn vara barn
2. Våga vara vuxen
3. Var närvarande för ditt barn
4. Reservera tid för dig själv som vuxen
5. Acceptera ditt barns egenart
6. Skydda ditt barn för onödig information
7. Engagera dig i föräldrarollen
8. Ge frihet, dra gränser
9. Var viktig för ditt barn
10. Freda barndomen

(Jag tror det är Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) som är källan.)

Det är förstås femman som är aktuell i sammanhanget.

I två års tid har jag mediterat över Ps 139. Kort sagt handlar det om att Gud planerat hur vi ska bli redan innan vi fötts. Ingenting hos oss har bildats av en slump; inga talanger, inga tycken. Därför förstår Gud oss bättre än någon annan. Jag bara anar vidden av det hela.

Nu har jag äntligen börjat inse att detsamma gäller alla barn. Alla de små lustiga nyanserna i deras personligheter är Guds verk. Och vilket spektrum han arbetar med!

Bara våra tvååringar är ett kapitel för sig. Lilla Joonatan rör sig uttryckslöst som pingvinen i Wallace & Gromit. Han har kritvit pannlugg. Enligt vittnen kan han brista ut i Sions sång i mataffären. Själva mysteriet enligt mig är att han kan återge dessa för mig obegripliga psalmer fullständigt begripligt, ordagrannt. Min lilla Noah älskar både skorstenar och avgasrör. I hans låtsasbil idag fanns det inte mindre än sju avgasrör. “Bommel töt”, kommer rök. “Bww-bbwww-bbwwww!” Mamma fick sitta i låtsasbaksätet, besudlad av låtsasavgaser förstås.

Lilla Anna tassar oberört omkring i sina drömmar och driver föräldrarna till vansinne. Gud, detaljernas mästare, har skapat himmelsblå ögon åt Anna och ett hjärta för blått av bara farten. Och idag fick jag se hur hon dyrkade det blåblå havet, och nu var hon verkligen närvarande med alla sinnen. Hon stod där i vattenbrynet i sin turkosblåa baddräkt och ljusblåa keps hur länge som helst och bara insöp det blåa, ryste och log alldeles galet mot allt det glittriga blåa och var alldeles glittrig och blå hela hon. Och så suckade hon så djuuuupt.

KCSA mässar vidare utan pardon:

Barn uttrycker sig själva på olika sätt. I sättet att uttrycka sig framträder barnets personlighet. Barnet väntar sig att bli godkänt av de vuxna och att få stöd för sin personliga stil och sina talanger. När man hindrar eller negligerar dess sätt att uttrycka sig, får däremot barnets självkänsla djupa sår. De vuxna bör ge utrymme för vad som är viktigt för barnet: lekar, sagor, fantasi, hobbyer och fri samvaro.

Barnuppfostran är ju ett minfält!

Kanske gäller det för oss föräldrar att läsa Ps. 139 en gång till och bejaka vår egen särart först?