Jag försöker få babyn att somna i sin säng. Noah ligger redan i sin.
- Gubbe står där, säger han plötsligt och pekar på en plats bredvid dubbelsängen.
Jag blir kall.
- Vad sa du Noah?
- Gubbe står där.
Nu är jag fullkomligt skräckslagen.
- Jaha. Har han skägg?
- Skägg nej.
Då är det inte Jesus. (Hade Jesus skägg?)
- Är det en ängel?
- Ängel nej.
- Ser han snäll ut?
- Snäll jo.
- Jaha. Vad säger han?
- Inget. Gubbe tittar på Noah.
Jag försöker agera som vanligt och fortsätter med att lägga babyn, slänger undan lite leksaker … hoppsan, rakt på “gubben”.
- Gubben sitter i stolen nu, säger Noah, och ser alldeles tydligt någon i ansiktet, någon som sitter i stolen, medan han kryper blygt mot mig. Han ber att få sitta i min famn men jag nattar babyn, det går inte. Jag kämpar-kämpar-kämpar mot skräcken, den får inte synas. Och Noah lägger sig lydigt och somnar snabbt. Babyn somnar också snällt.

Men jag lägger mig på dubbelsängen med bultande hjärta och stirrar på den tomma stolen. Vem är det som har gjort intrång i vårt hem?

Jag ringer upp barnens kloka farmor som sitter uppe och nattjobbar. Hon har erfarenhet av barn med fantasi.
- Barn kan nog se änglar! säger hon sorglöst. Men man vet ju inte vad de verkligen ser och vad de hittar på. Och så berättar hon om min mans låtsasvärld i barndomen. Jag bekänner att jag också hade en. Men det var mera det där andra jag var ute efter … för Noah låtsades inte. Vi är inte ensamma, det finns andemakter omkring oss.

Och visst vet visa farmor vad man ska göra.
- Läs Efesierbrevet 6 och gör som det står där. Be att Gud ska beskydda dig, dina barn och ditt hem så gör Han det. Gör det till en vana. Gör det nu, bara för att skingra din egen skräck.

Och så gör jag.

I morgon gör vi oss av med stolen i sovrummet. Den bjuder tydligen in förbipasserande och det blir på tok för spännande för mamman i familjen.