Jag föddes med fördomar mot sk. presentböcker. Bara omslagen ger mig utslag: fonten är ofta en sirlig serif i guldfolie. Guldfolie på pärmen är synonymt med samlade aforismer.

Svärmor är journalist och jobbar för en tidning. Hon omger sig gärna med böcker både på jobbet och hemma. Ibland rensas redaktionens hylla med recensionsexemplar. Nu med sommarens ankomst var det tydligen dags igen. Svärmor höll sig framme, barnbarnen fick god barnlitteratur. Hon norpade en liten godbit åt mig också. En presentbok med guldfolietryck! “Du är värdefull” av Max Lucado.

Jag övervinner aforismskräcken och börjar läsa. Det är en saga. Det handlar om snidda trägubbar, vedingar, som sysslar med att fästa märken på varandra dagarna i ända; guldstjärnor eller fulplumpar. En guldstjärna får man om man är duktig och vacker. Fulplumpar får man om man gör bort sig eller är ful. De flesta har märken av båda slagen. Och alla går de omkring med askar med märken och iakttar varandra kritiskt. Eliten är förstås besudlade med guldstjärnor, och de klumpigaste och fulaste har mest fulplumpar. Men den här sagan handlar om den allra fulaste, klumpigaste vedingen. Han heter Parvello.

Han är så ful att de andra vedingarna tömmer sina fulplumpsaskar över honom när han visar sig. Han mår så dåligt av det att han till slut inte mera vågar sig ut ur sitt hus. Och så ser han något han aldrig förut sett: en veding utan några märken alls, varken stjärnor eller plumpar. Hon heter Amanda. Märkena fastnar helt enkelt inte på henne också om folk försöker fästa sådana.

“Så där skulle jag också vilja ha det”, tänkte Parvello. “Jag vill inte att någon ska sätta märken på mig.”

Han tog mod till sig och frågade Amanda hur hon bar sig åt för att slippa fulplumparna och guldstjärnorna.

“Det är lätt”, svarade Amanda. “Jag går och hälsar på hos Eli varenda dag.”

“Eli?”

“Ja, Eli. Träsnidaren. Jag sitter hos honom i hans snickarbod.”

“Varför det?”

“Det kan du ta reda på själv. Gå upp till kullen. Han är hemma.”

Och så beger sig Parvello upp till Eli. Eli har bara suttit och väntat på att Parvello, träsnidarens kära lilla skapelse, ska komma och hälsa på sin skapare.

Själv är jag en Parvello i kubik, summan av ovanligt korkade misstag. Jag antar att alla läsare känner igen sig i hans misär. Det är berörande! Ingen har hittills lyckats framföra pointen lika klar för mig som sagan om Parvello gjort. Och pointen är ju:

Umgänget med Gud får mig att sluta bry mig om vad andra människor anser om mig. Det viktigaste blir att få vara älskad av honom.