Båda barnen hängde i dörröppningen och tittade stumt mot himlen. Det bara öste ner, bruset var mäktigt. När jag tog upp babyn märkte jag att hon skakade. Och Noah vågade sig längre ut på balkongen och ropade lyckligt: “Det regnar mej, mamma!”

Lite senare stod han längst upp på rutschkanan i lekparken och ropade med tveksamhet i rösten:
“Det är vått, mamma.”
“Du kan säkert rutscha ändå”, ropade jag till svar, för jag stod längre bort och matade babyn, och hade följaktligen inte sett den lilla insjön som min son så småningom skulle landa i.

Han tänkte “okej då!” Vattenmassorna yrde. Och ingen var lyckligare än han.

Tagged by Ben, min vän. He made a vast and very, very, very thorough investigation before answering the meme — you need to read the entire post to fully understand what I mean, it’s hilarious.

Well, here we go:
1. One book that changed your life: The trilogy starting with Out of the Silent Planet gave me a much-needed change of perspective. By C. S. Lewis, of course.
2. One book that you have read more than once: Pride and Prejudice by Jane Austen.
3. One book you’d want on a desert island: Since my husband brings our copy of Jungle Travel and Survival by John Walden I would bring The Chronicles of Narnia by C.S.Lewis. It would be conforting to read it in the evenings, after a hard day’s work of making fire and cracking coconuts.
4. One book that made you laugh: White teeth by Zadie Smith
5. One book that made you cry: The Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood by Rebecca Wells. I’m kind of embarrassed, but I do recommend the book… to women, I guess. (And hey: they left my favorite parts out when they made the movie.)
6. One book that you wish had been written: My husband’s book. I know I’m going to love it.
7. One book that you wish had never been written: Some books are annoying. I like all the other stuff this author does, including her naïve paintings. The novel Kreisland is too disgusting, though. (It begins with a mother giving birth and eating the placenta … I’m just proving my point here :-) )
8. One book that you’re currently reading: Shantaram by Gregory David Roberts. 800 pages to go!
9. One book you’ve been meaning to read: Catcher in the Rye by J.D.Salinger. Can’t believe I still haven’t read it.
10. Now tag five people. … well, Mathias needs to be tagged, being literature student and all, before anyone else does. And his hugely entertaining wife Carina. And please, Ann-Lois, Mia, Maria, and other ‘non-bloggers’, please do post your lists here, I would love to have them.

Jag skaffade flera par skor inför sommaren i år, och de snyggaste är dödliga vapen. Mina bruna Faith-skor är så högklackade att jag blir invalidiserad av ryggont som varar i två dygn. De vita är så stela att jag inte kan röra fötterna i dem utan går som en robot. De skaver också. Men jag känner mig fin. Mest har jag dock gått i gamla flipflops bara för att skona mig, men de föll isär till slut.

Jag är på väg till Prisma, stormarknaden, med barnen. Eftersom det börjar bli höst och de vita riskerar att åka oanvända in i garderoben snart väljer jag dem.
“Nu går vi! Kom Noah!” ropar jag.
Noah är två år och fem månader gammal, men han kastar en blick på mina fötter, försvinner och kommer tillbaka med ett par mer slitna, men himmelskt bekväma röda slip-ins. Han ställer dem framför mig och befaller:
“Mamma ta dom nona.”
Krånglar han?
“Ska mamma ta de skorna?” frågar jag osäkert.
“Joo. Vita nona itte ba. Mamma få ont. Mamma aj aj. Mamma daja totton. Döda nona baa! Mamma må ba.” [Vita skorna är inte bra, mamma får ont, mamma måste till doktorn. Röda skorna bra; mamma mår bra.]
Han är nästan andfådd och jag tror knappt mina öron. Men min son har bestämt sig. Jag byter snällt till de röda slitna, och han säger:
“NUU dara titen.” [Nu kan vi fara till butiken.]

Och jag följer den förnuftige fogligt ut genom dörren.

(Fotnot: Bildens sko har ingenting med textens skor att göra.)

Så skriker Helena Bergström illröd i fejset. Jag, Ann-Lois och andra icke-tanter i biosalongen skrattar så popcornen strittar. Älskar Helena Bergström, älskar-älskar-älskar, en romans som för min del började med Änglagård.

Och medan vi tittar föds ett nytt, bisarrt behov hos mig. Den enda mänskliga rättigheten är ju (plötsligt) att få klä sig som folk gör när de festar, äga stora creolörhängen och dansa till Nanne Grönvall på ställen som Heartbreak Hotel. Måste vänta tills festpigga singelvänner återvänt till stan, tänker jag, och tuggar i mig mera popcorn.

Men filmen alltså.

Min man skrev nyligen om kritik, och om Seth Godins artikelom rättvis kritik. (Kontexten är företagsvärlden, men ändå.) Elak kritik är egentligen inte särskilt proffsig kritik. Att skriva att en viss film är det sämsta som någonsin gjorts är bara för elakt. (Eller är det? Någon som sett The Punisher? :-)) När jag senare läste recensioner på Colin Nutleys underbara Heartbreak Hotel tänkte jag på artikeln. Så här kan kritikerna uttrycka sig:

Cine.se – ‘ditt ljus i biomörkret’

Om man inte är frånskild kvinna i 40-årsåldern blir det “antagligen bara [...] riktigt stereotypt och oerhört långtråkigt.
…
“Heartbreak Hotel” är en film som saknar det mesta.
…
[Det blir] nästan mer en såpa av det hela än en långfilm.
…
“Heartbreak Hotel” bygger till stor del på pinsamma situationer som är tänkta att vara roliga, men misslyckas ganska rejält med detta. Istället leder det till att det blir ännu mer pinsamt och i längden bara jobbigt. De få gånger filmen lyckas med att inte vara alltför pinsam blir det faktiskt ganska bra, och jag får erkänna att jag frambringade ett par leenden under dessa stunder. Läs hela artikeln.

Nerikes allehanda

Helena Bergström tycks tro att hon medverkar i ett relationsdrama. Maria Lundqvist drattar på ändan i tron om att ”Heartbreak hotel” är en sorts fortsättning på tv-serien ”Sally”. Johan Rabaeus (Henrik) pratar italienska och kör motorbåt och Claes Månsson (Åke) gör en gestaltning av James Bond som musiklärare. De måste ha haft förbaskat kul när de spelat in filmen…
Relationsdrama och komedi – går det att förena dessa genrer? Colin Nutley med ensemble tror i varje fall det. Och, visst, filmen har några riktigt skrattkittlande scener och så måste ”Hearbreak hotel” vara den första film som Helena Bergkvist klarar sig igenom utan snoret hängande från både haka och näsa efter att ha bölat ut Niagarafallet.
Resultatet blir mer än splittrat, men ”Heartbreak hotel” kommer säkert att dra svenskarna till biosalongerna. Det brukar ju Colin Nutleys filmer göra.
Läs hela artikeln.(Min fetstil!)

Insänt till IMDB

This is simply awful. A load of sloppy dildo-humor and incoherent lines of dialog. The movie lacks definite focus to a point where you wonder if the film ever had a script, the ending is by far the most idiotic resolution I have ever seen. Stay away, or you might have nightmares; this movie is simply the definition of a “failed comedy” film… The acting is decent and the directing is OK, but this does not save it from being extremely painful to watch, I would rather burn alive than see this piece of crap again. The obvious targeted costumer here is a middle aged Swedish old lady who thinks movie like “Shindlers list” and “The Godfather” is too serious and violent. Conclusion: Swedish films generally suck. I know, I’m a swede. (Min fetstil! Och författarens språkfel.) (Och det här var hela artikeln.)

Sista killen (alla exemplen är skrivna av killar) bryter mot fyra av Godins fem teser. Orättvis är kritiken om den …
1. Fördömer allt som filmen står för (svensk film).
2. Använder superlativ (ger en stjärna av tio, faktiskt).
3. Fördömer alla som inte håller med om kritiken (svenska tanterna).
4. Ifrågasätter regissörens motiv, gärna genom att kalla honom wannabe (“failed comedy”).
5. Kommer med hotelser.

För att höras i mängden måste kritikern skrika, säger Seth Godin, och då skriker man ibland ganska fula saker. Jag tycker att det verkar som om kritiken blir elakare ju mindre betalt kritikern får för sin text. Är det bittra människor som egentligen skulle vilja jobba som regissörer (men som aldrig kom in på högskolan) som skriver?

I tisdags kom vi hem från landet. Vi tog en snabb, sista avstickare dit för i år. Naturen där (liksom hemma) är knastertorr och brungul. Jag såg till och med en myrstig av döda myror! Brukar inte andra myror bära bort de döda, eller blev det för många lik i hettan och torkan? En enda överlevande myra såg jag irra omkring och beskåda slagfältet. Kan inte tänka mig en sorgligare bild just nu.

Kanske dags att visa några lyckliga, gröna bilder från sommarens lopp.

Gumman flyger ofta och gärna.

På landet går man till brevlådan vid stora vägen; ofta är det kusinerna som gör det.

Brorsan har gröna fingrar.

Vi är syskon!

Blåbärslandet.

På gammelmorfars balkong i Spanien.

Pebin blev ett vattenodjur.

Pysen dricker spanskt kaffe.

Han simmar mycket men går då och då upp för lite mammakontakt.

De här spanska blommorna luktar, tycker han.

Farmor är med och tar hand om oss i Spanien.

På Fuengirolas zoo bor det tigrar.