De vita och de döda nona

Jag skaffade flera par skor inför sommaren i år, och de snyggaste är dödliga vapen. Mina bruna Faith-skor är så högklackade att jag blir invalidiserad av ryggont som varar i två dygn. De vita är så stela att jag inte kan röra fötterna i dem utan går som en robot. De skaver också. Men jag känner mig fin. Mest har jag dock gått i gamla flipflops bara för att skona mig, men de föll isär till slut.

Jag är på väg till Prisma, stormarknaden, med barnen. Eftersom det börjar bli höst och de vita riskerar att åka oanvända in i garderoben snart väljer jag dem.
“Nu går vi! Kom Noah!” ropar jag.
Noah är två år och fem månader gammal, men han kastar en blick på mina fötter, försvinner och kommer tillbaka med ett par mer slitna, men himmelskt bekväma röda slip-ins. Han ställer dem framför mig och befaller:
“Mamma ta dom nona.”
Krånglar han?
“Ska mamma ta de skorna?” frågar jag osäkert.
“Joo. Vita nona itte ba. Mamma få ont. Mamma aj aj. Mamma daja totton. Döda nona baa! Mamma må ba.” [Vita skorna är inte bra, mamma får ont, mamma måste till doktorn. Röda skorna bra; mamma mår bra.]
Han är nästan andfådd och jag tror knappt mina öron. Men min son har bestämt sig. Jag byter snällt till de röda slitna, och han säger:
“NUU dara titen.” [Nu kan vi fara till butiken.]

Och jag följer den förnuftige fogligt ut genom dörren.

(Fotnot: Bildens sko har ingenting med textens skor att göra.)