Det regnade
Båda barnen hängde i dörröppningen och tittade stumt mot himlen. Det bara öste ner, bruset var mäktigt. När jag tog upp babyn märkte jag att hon skakade. Och Noah vågade sig längre ut på balkongen och ropade lyckligt: “Det regnar mej, mamma!”
Lite senare stod han längst upp på rutschkanan i lekparken och ropade med tveksamhet i rösten:
“Det är vått, mamma.”
“Du kan säkert rutscha ändå”, ropade jag till svar, för jag stod längre bort och matade babyn, och hade följaktligen inte sett den lilla insjön som min son så småningom skulle landa i.
Han tänkte “okej då!” Vattenmassorna yrde. Och ingen var lyckligare än han.
Haha, grejt! Sånt här är roligt. Jag borde oftare uppmuntra Benjamin till tokigheter =)