Vissa dagar känns det som om jag levde i en riktigt mysig feelgoodfilm. Ibland är det Nick Park som skrivit manuset. Alltid är det min son som spelar den enda rollen, huvudrollen. Han har en fantastisk känsla för dramaturgi och tonfall. (Tror jag. Jag är trots allt ganska partisk.)

Idag var en sådan dag.

SCEN: bombnedfall av leksaker i ett solvarmt vardagsrum. Mor med rufsigt hår viker tvätt. Babyflicka med utstående öron sitter och tuggar på galge. Pojke i tvåårsåldern reparerar racerbil med hammare, tång, skruvmejsel och skruvdragare/borrmaskin av märket Bosch.

Pojken provkör racerbilen.
Bekymrat, uppgivet: Nej, den tyttar itte.
[Menar: Näe, jag får ge upp. Skrothög!]
Tar fram osynliga mobilen. Trycker på knappar, inväntar signal.
Frågande, oroat tonfall: Hallå Ålis-Brrommitt?
[Menar: Hallå, är det hos Wallace och Gromit?]
[tystnad]
Igenkännande tonfall: Ålis! [försiktigare:] Öööm…Ratebilen tyttar itte. Bom titta den?
[Menar:Åh, är det du, Wallace. Hör du, jag har tyvärr ett problem... racerbilen har pajat. Kan du möjligtvis komma och fixa den?]
[lyssnar under tystnad]
Lättat: Otej, hej hej Ålis.
[Menar: Okej, det låter underbart. Hej så länge.]
Till mor i förklarande tonfall: Ålis bommel tittar bilen.
[Menar: Jag har ordnat så att Wallace kommer och fixar bilen.]

Det är med andra ord fredag och sonen har sin Wallace-dag (ja, vi fick införa vissa restriktioner i tittandet). När han har sett på denna ostätande animationsgubbe en och en halv timme har ett nytt behov fötts.
– Jag vill-aa ott, meddelar han när sluttexterna flashar på skärmen.
– Ost?
– Ja jag vill-aa ott.
Mamma som sett Chocolat-filmen vet hur det är. Han får tre ostskivor.
– Dendin-tatten tål itte ott, säger sonen halvt frånvarande vid bordet. (Ack ja, den romans som aldrig blev av på grund av att Wendolyn-tanten inte delar Wallaces stora passion för ost.) Jag tål! lägger han till, betydligt mer närvarande, och tuggar vidare.

Dessa dagar känns det oerhört tungt att tänka att barnen ska på dagis om en månad. Min favoritfilm tar slut!

Åååh, nu vet jag inte vad jag ska säga för att inte försäga mig. Kanske så här:

Ikväll såg jag en film för alla som
• har en mor
• förlorat sin mor
• är en mor
• är en dotter
• har en dotter
• förlorat en dotter.
Kort sagt
• alla kvinnor
• alla som älskar kvinnor.
Eller
• alla som älskar Almodóvar.
Eller
• alla som tycker att Penelope Cruz är attraktiv.

Klev ur biosalongen i ett rus. Ojoj vilken lycka att få se en så bra film att den liksom ärar sin publik och belönar den så fint. Volver är verkligen värd alla överorden och utmärkelser den fått.

(Invändningar mot spanskan i rubriken? Ber om ursäkt.)

Jag och min man refererar båda ständigt till olika ståuppkomiker när vi snackar. Det måtte uppfattas som irriterande. Men vi älskar standup. Det har vi gjort långt innan André och Krisse började förekomma på tv, vill jag tillägga lite stroppigt. Det är liksom vår grej.

Anyway, folks — som ju ståuppkomikern säger efter varje inledning och varje avkrok — förr eller senare måste citaten nästla in sig på bloggen också. Idag är det dags, känner jag.

Det var Dave Fulton, amerikan, som drev med brittisk mat på BBC:s The Stand Up Show. Det handlade mest om black pudding. Det låter gott med pudding, tänker man ju, om man inte vet att det är blodkorv som menas i det här fallet. Långt ifrån den chokladdrypande efterrätt man kanske väntat sig. Men det Fulton vill veta är hur man överhuvudtaget kommer på att laga mat på blod. Han målar förslagsvis upp en bild på en slaktare som får syn på det blodiga avloppet efter slakten och ropar: Heey, wait a minute! That’s MONEY running down there! Et voilà; ett nytt recept i vardande.

Och så till den parallell som gör att citatet förekommer vid vårt matbord då och då. När dottern (10 mån) får syn på allt brödet, grönsaksmoset och pipmuggsvattnet som bildat en sörja i haklappen på hennes bröst säger blicken hennes exakt vad slaktaren sa. Och innan mammans/pappans hjärna hunnit registrera blicken har hon dykt ner efter de slemmiga skatterna med sina ivriga små nypor och börjat tugga. Maten tycks smaka godare andra gången den intas.

Någon babynära person som inte känner igen sin baby? Trodde väl det.

För någon vecka sedan brände vår son handen på en het spisplatta. Det blev andra gradens brännskador över hela handflatan och mycket gråt. Pappan och han åkte till farbror doktorn, jag begav mig till stan för att köpa nya, trevliga filmer för två-åringar för att lite skämma bort honom och för att ge annat att tänka på.

Annat att tänka på var precis vad han fick. Mitt enda mål var att beskydda honom från äckliga, skrikiga, dåligt gjorda, VULGÄRA animationer som numera produceras i mängder. (Välj fritt från Cartoon Network.) Jag började alltså med att köpa två klassiker från sjuttiotalet: Babar och Barbapapa. Och en klassisk Kalle Anka måste han också få, allt annat vore ju en lucka i hans bildning.

Vi börjar med att packa upp DVD:n med Kalle Anka. Han uppenbarar sig på skärmen och plötsligt minns jag att jag själv aldrig kunnat tåla Kalle. Hans otur är enbart jobbig att följa, hans röst är enerverande, han är helt enkelt otrevlig. (Undrar just vilken diagnos han skulle få hos psykiatern med de nerverna.) När han går ut på fisketur med Långben blir det snabbt precis som i Sharks. Min son skakar och är livrädd för hajar och käftar numera.

Barbapapa borde vara ett säkert kort, tänker jag när jag byter DVD. Barborna älskade jag som liten! Men icke min son. I varje avsnitt finns någonting fasansfullt. Skogsbrand! Djuren flyr i panik. I de lugna avsnitten följer vi djur som jagar varandra och andra som dör. Vi ser skrikiga fåglar anfalla barborna, det är nästan som att se Birds. Min son skriker av skräck, något jag aldrig förr varit med om. Vi byter DVD igen.

Filmen om Babar börjar med att Babar-elefantens mamma dör i en jordbävning. Sedan går Babar vilse, det blir mörkt och han söker skydd, men i varenda grotta bor det elaka djur. Ögonen och tänderna blänker i blixtarnas belysning och min son skakar av skräck medan jag överdrivet lugnt stänger av åskbullret, förklarar så gott jag kan och spolar framåt. Ett barnvänligt stycke följer när Babar kommer till stan, och sonen tycks gilla. Men när Babar kommer tillbaka till djungeln efter många år har ett krig mellan elefanterna och flodhästarna uppstått. Mera skräck! Min son tror numera att flodhästar är “dette-daliga” och smyger sig på en med spjut.

Vi återgår till Byggare Bob. Sonen är mer än nöjd med honom.
“Bob är itte darlig. Den är itte pännande,” säger han alltid med lättnad i rösten när han bänkar sig.

Jag antar att varenda morsa/farsa reagerat på detta. Läs gärna det här blogginlägget med diskussion.

Och handen — den blev bra på en knapp vecka. Han tuggade sönder blåsorna när han tröttnat på att akta dem. Stackars Tital blev den första som fick höra hur han “ätit dem”.

Sonen ser på när jag packar väskan.
– Nu ska mamma ut på vift, förklarar jag.
– Piff?
– Vift. Ja, mamma har night off.
– Poff?

Just det. Jag är ledig på alla torsdagkvällar och min man på tisdagkvällarna. Så har det varit i flera år. Det blir bio, singelvänner, gym, museibesök (!) eller annat barnovänligt. (Min man brukar komma hem och lukta öl.) Vi kopierade systemet helt ogenerat från vänner som skaffade barn före oss. Det är ett fantastikt system som förmodligen räddat familjen från en hel del sammanbrott.

Ut på piff med er således, kära mammor och pappor!

Vissa tv-personligheter kan bli rätt så nära och kära för en. Jag och min man fastnade utan undantag på Animal Planet om Steve Irwin var på. Han kunde ha de otäckaste, slemmigaste kräk i famnen och ömt säga ”look at this beautiful girlie” så att det lät som bjyyytiful gyyyyli. Och så var det underhållande att se att han överlevde sina möten med de dödligaste odjuren på jorden.

Vi fick också se hans hustru föda inför kamerorna. Det blev en dotter. En ”beautiful girlie”.

Som blev faderlös igår, vid åtta års ålder, liksom lillebror, som är två år. Det är en bottenlöst ledsam tanke, och fullständigt ofattbar trots att man — bokstavligen — såg det komma. Jag deltar i familjens sorg, och i världens. Och tänk att det var en usel stingrocka som fick honom till slut!

Jag kan inte låta bli att fundera på detta, på passion. När blir det okej att offra sitt liv för en passion?

Jag fyller trettio plus idag. Av min fadderdotter fick jag en liten zipper pal-ängel. “Den kan du ha på din reppu”, sa hon, som själv precis börjat skolan.

Jag är hennes guardian angel, så det passar bra, tror jag att flickan och mamman hennes tänkt. Men ängelns stora svarta ögon är nog flickans, och det är hon som är min ängel; en gladhoppig och krullig sådan med tio sommarfräknar ungefär, och väldigt, väldigt livliga vingslag.

Måste nog skaffa mig en decent reppu.