Ålis-dag idag
Vissa dagar känns det som om jag levde i en riktigt mysig feelgoodfilm. Ibland är det Nick Park som skrivit manuset. Alltid är det min son som spelar den enda rollen, huvudrollen. Han har en fantastisk känsla för dramaturgi och tonfall. (Tror jag. Jag är trots allt ganska partisk.)
Idag var en sådan dag.
SCEN: bombnedfall av leksaker i ett solvarmt vardagsrum. Mor med rufsigt hår viker tvätt. Babyflicka med utstående öron sitter och tuggar på galge. Pojke i tvåårsåldern reparerar racerbil med hammare, tång, skruvmejsel och skruvdragare/borrmaskin av märket Bosch.
Pojken provkör racerbilen.
Bekymrat, uppgivet: Nej, den tyttar itte.
[Menar: Näe, jag får ge upp. Skrothög!]
Tar fram osynliga mobilen. Trycker på knappar, inväntar signal.
Frågande, oroat tonfall: Hallå Ålis-Brrommitt?
[Menar: Hallå, är det hos Wallace och Gromit?]
[tystnad]
Igenkännande tonfall: Ålis! [försiktigare:] Öööm…Ratebilen tyttar itte. Bom titta den?
[Menar:Åh, är det du, Wallace. Hör du, jag har tyvärr ett problem... racerbilen har pajat. Kan du möjligtvis komma och fixa den?]
[lyssnar under tystnad]
Lättat: Otej, hej hej Ålis.
[Menar: Okej, det låter underbart. Hej så länge.]
Till mor i förklarande tonfall: Ålis bommel tittar bilen.
[Menar: Jag har ordnat så att Wallace kommer och fixar bilen.]
Det är med andra ord fredag och sonen har sin Wallace-dag (ja, vi fick införa vissa restriktioner i tittandet). När han har sett på denna ostätande animationsgubbe en och en halv timme har ett nytt behov fötts.
– Jag vill-aa ott, meddelar han när sluttexterna flashar på skärmen.
– Ost?
– Ja jag vill-aa ott.
Mamma som sett Chocolat-filmen vet hur det är. Han får tre ostskivor.
– Dendin-tatten tål itte ott, säger sonen halvt frånvarande vid bordet. (Ack ja, den romans som aldrig blev av på grund av att Wendolyn-tanten inte delar Wallaces stora passion för ost.) Jag tål! lägger han till, betydligt mer närvarande, och tuggar vidare.
Dessa dagar känns det oerhört tungt att tänka att barnen ska på dagis om en månad. Min favoritfilm tar slut!
I morse när Noah steg upp stegade han på sömniga ben ut i hallen på väg till toaletten. Där stannade han, kastade en blick ut genom fönstret i matsalen och sade med lite förvåning och gnutta dramatik i rösten åt sig själv: ”Ja-a, ha bovit ela natten”. Och så gick han vidare.
(han var nöjd att han sovit hela natten)
Pappan
Tack för delgivningen av den “domestiska” filmen!
Han har lysande framtidsutsikter inom filmbranschen!
AL
Haha, barn är ju bara bäst!!