När sonen brände handen
För någon vecka sedan brände vår son handen på en het spisplatta. Det blev andra gradens brännskador över hela handflatan och mycket gråt. Pappan och han åkte till farbror doktorn, jag begav mig till stan för att köpa nya, trevliga filmer för två-åringar för att lite skämma bort honom och för att ge annat att tänka på.
Annat att tänka på var precis vad han fick. Mitt enda mål var att beskydda honom från äckliga, skrikiga, dåligt gjorda, VULGÄRA animationer som numera produceras i mängder. (Välj fritt från Cartoon Network.) Jag började alltså med att köpa två klassiker från sjuttiotalet: Babar och Barbapapa. Och en klassisk Kalle Anka måste han också få, allt annat vore ju en lucka i hans bildning.
Vi börjar med att packa upp DVD:n med Kalle Anka. Han uppenbarar sig på skärmen och plötsligt minns jag att jag själv aldrig kunnat tåla Kalle. Hans otur är enbart jobbig att följa, hans röst är enerverande, han är helt enkelt otrevlig. (Undrar just vilken diagnos han skulle få hos psykiatern med de nerverna.) När han går ut på fisketur med Långben blir det snabbt precis som i Sharks. Min son skakar och är livrädd för hajar och käftar numera.
Barbapapa borde vara ett säkert kort, tänker jag när jag byter DVD. Barborna älskade jag som liten! Men icke min son. I varje avsnitt finns någonting fasansfullt. Skogsbrand! Djuren flyr i panik. I de lugna avsnitten följer vi djur som jagar varandra och andra som dör. Vi ser skrikiga fåglar anfalla barborna, det är nästan som att se Birds. Min son skriker av skräck, något jag aldrig förr varit med om. Vi byter DVD igen.
Filmen om Babar börjar med att Babar-elefantens mamma dör i en jordbävning. Sedan går Babar vilse, det blir mörkt och han söker skydd, men i varenda grotta bor det elaka djur. Ögonen och tänderna blänker i blixtarnas belysning och min son skakar av skräck medan jag överdrivet lugnt stänger av åskbullret, förklarar så gott jag kan och spolar framåt. Ett barnvänligt stycke följer när Babar kommer till stan, och sonen tycks gilla. Men när Babar kommer tillbaka till djungeln efter många år har ett krig mellan elefanterna och flodhästarna uppstått. Mera skräck! Min son tror numera att flodhästar är “dette-daliga” och smyger sig på en med spjut.
Vi återgår till Byggare Bob. Sonen är mer än nöjd med honom.
“Bob är itte darlig. Den är itte pännande,” säger han alltid med lättnad i rösten när han bänkar sig.
Jag antar att varenda morsa/farsa reagerat på detta. Läs gärna det här blogginlägget med diskussion.
Och handen — den blev bra på en knapp vecka. Han tuggade sönder blåsorna när han tröttnat på att akta dem. Stackars Tital blev den första som fick höra hur han “ätit dem”.
Hm, barnprogram och -filmer kan onekligen vara skrämmande. Benjamin brukar också säga att någonting är för “spännande” för honom. Puuha-Pete går grymt bra, hans favorit. Förstås.
Han är lite rädd för så gott som alla Disney-filmer. I varje scen finns det något som han tappert spolar förbi eller helt enkelt väntar ut i mammas och pappas närhet. Sen springer han tillbaks till tv:n, och verkar vara nöjd igen.
Hittade hit tack vare rekommendation av Mathias.. :)
Vi har haft samma problem, allt ska vara så extremt nu.. Nalle Puh är oftast ganska snällt, fast Heffaklumpen nog blev lite väl spännande. Mumin är vår dotters favorit, även om t.o.m mamma har fått mardrömmar av Morran! Efter att ha sett tillsammans med mamma ett par gånger (och fått försäkrat för sig att det slutar lyckligt) släpper för det mesta skräcken.
-Sofia-
Hej Sofia, jättekul med en ny läsare! Älskar kommentarer, det gör väl alla bloggare. Kikade in hos dig och det ser trevligt ut, måste läsa mera strax. Och tack Mathias för reklamen :-)
Mumin har vi testat, det gick inte heller så bra. Att cykeln som Muminmamman skulle få i födelsedagspresent föll i bitar var fruktansvärt. Noah har svårt att se när folk misslyckas. Jag får verkligen sitta med och förklara, trösta.
Borde kanske sätta mig in i Nalle Puh?
Lustigt att läsa om Benjamins springande också; så gör Noah när han ser på Wallace & Gromit och den dumma hunden Preston kommer.
Haha, idag tittade Benjamin på Djungelboken 2, och när “dumma tigern” kom i rutan, kilade han raskt in bakom soffan, gömde sig en stund, tittade upp på sin aningen förvånade pappa och sa, “ja jömmer mej fö dumma tigern, jag e rädd”
Stackarn. Allt är för spännande nuförtiden. Före han somnade sa han att han är rädd för vargar och rävar och dumma djur. Jag fick försäkra honom om att det inte finns vargar eller rävar eller andra dumma djur i Vanda, och i alla fall inte i Myrbacka, och ABSOLUT inte i vårt hus. Voi voi, lilla gubben.
Huu! Får ännu creepyga flashbacks när jag läser om hur Noah “åt” blåsorna. Kanske han skulle gilla X-Files?
Försöker fundera vad jag själv skulle ha sett på i Noahs ålder… Jag lär ska ha varit väldigt förtjust i “Kalle Anka och hans vänner önskar alla en God Jul” (eller vad det nu heter) som jag såg på svensk TV hos “mommo å moffa” i Österbotten nån jul när jag inte var så mycket äldre än Noah. (Finns dokumenterat på foto.) Jag har en vag uppfattning om att vi bara hade en svartvit tv hemma på den tiden (och absolut ingen video) och jag antar att det tillfället i stort sett var början på min TV-tittar karriär. När jag blev lite äldre, typ 5-7, så var det TransFormers och He-Man som gällde. Får ännu nostalgiska vibes av TransFormers, och skall absolut se den nya filmen när den kommer ut! http://www.transformersmovie.com/
P.S. Vet nån var man får köpa de coola TransFormers t-skjortorna med Autobot-logo som folk går omkring med?