Så här går det till när livet ler: min son har samlat sina sjöfararvänner Pyppedinen, Öpövovven, Efe-ynnen och Tandan*.
– Hej då mamma, hej då bebin, vi ses!
Han ropar, kanske för att överrösta båten och vinden, eller tvättmaskinen.
Babyn, som hänger tvätt med sin mor i hamn, vänder huvudet och får syn på Bror Sjöfararen som står uppe på däck. Fartyget påminner avlägset om hörnsoffan i vardagsrummet. Hon känner de salta vindarna på sitt ansikte och lyfter sin randiga näsduk till en vemodig vinkning. Hon är alltid, alltid lika graciös och kvinnlig; också nu står hon balettartat på tå, och rörelsen är drottninglik, armen spikrak. Broderns fartyg har nu lösgjort sig från hamnen. Hans besättning — som vid det här laget är rätt så sjövan — blickar mot öppna havet med sina isydda ögon. Hon torkar sig diskret i ansiktet med sin näsduk. Kanske är det en avskedstår hon försöker dölja, eller så är det salta stänk från havet.
– Hej då! ropar jag också. Som vanligt målar jag upp kalle-och-hobbe-landskap i mitt huvud tills jag ser babyns “randiga näsduk”. Det är broderns kalsonger hon tuggar på — igen. Den här gången är de rena, tänker jag först. Men kanske ändå bäst att avvänja henne från kalsongtuggandet.
– Bebin! Ge åt mamma!

——————

Det ligger faktiskt avsked (eller, mindre absolut: omdaning) i luften. Jag ska börja jobba i morgon. Sista tiden hemma var magisk; varje lek och vart samtal var extra unika.

Det här var den sista rapporten “från blöjhimlen”. Blöjmängden här hemma har ju minskat drastiskt i och med dagisstarten och så. Vi ses snart under en ny rubrik!

____________

*Besättningen består alltså av Puppekaninen, Nöpö-vovven, Schäferhunden och Pandan.

Mina två små började på dagis idag. Så här såg de ut i morse.

Jag var med dem denna första introduktionsdag. Bebin omringades av de stora flickorna och en pojke.
“En docka! … Ger du dockan mat hemma?” frågade pojken.
“Tänk att man kan vara ett år och redan gå på dagis,” sa en av flickorna.
“Om hon har kissat i blöjan måste du byta hemma,” sa en annan.
“Nej de tar nog hand om henne på dagiset”, sa en tredje till mig. För att trösta, tror jag.

Min son sa ett vänligt HEJ åt allihopa och bestämde sig sedan för att rutscha. “När jag blir stor ska jag ha en rutschkana hemma”, sa han efter några åk.

När det var dags att gå hem sa han att han inte ville. “Jag vill stanna här.” Jag lovade att han får komma tillbaka. Trodde aldrig att det skulle låta så bra i hans öron.

Han kommer att klara sig. Bebin kommer att ha det lite svårare.

För att inte tala om mamman.

Min man älskar mig. Idag fick jag än en gång ett vattentätt bevis på det. Jag sa låtsasnonchalant att vi kunde passa på att knäppa foton till årets julkort idag. Min makes mod sjönk, det såg man, men han sa bara okej. Han klädde sonen och höll fast honom när jag sprayade glansspray (!) på hans hår. Han vyssjade babyn som skrek. Han säkrade spegeln som jag satt upp för att reflektera ljuset. Och han knäppte och knäppte. Det blev hundra foton. På nittionio gråter eller blundar eller säckar eller grimaserar ett av barnen. ETT kort blev nästan okej och det är det vi kommer att glädja släkt och vänner med i år.

De misslyckade korten blev egentligen rätt bra. Se bara på de här:

Det här är det första kortet. Bra start, eller hur? Sonen har fått syn på sig själv i spegeln. “Ser man på, jag klär i slips.” Jag har precis tagit en älskad hårborste ur dotterns hand. Hon gråter tröstlöst. Jag kände mig som Jill Greenberg, fast utan något idealistiskt syfte förstås.

Nedan viskar sonen: “De här människorna är inte våra riktiga föräldrar, de har kidnappat oss. Jag har en flyktplan!”

Och så sålde jag min själ, och detta inför min fortfarande lika kärleksfulle make. Jag ville få sonen att skratta till vilket pris som helst. Här, nedan, har jag med andra ord påmint killen om en episod som handlade om… ord.

Läste om Benjamins (3) fina lyrik på både hans mammas och pappas bloggar. Också jag är stolt över min sons känsla för estetik. Erinrar mig följande:

Min man är ledig ikväll. Jag borstar sonens tänder. Lillasyster är med. Jag har ändå bara två händer. Det går som väntat. Jag fumlar och tappar tandborsten i badkaret. Jag har precis sköljt pottan och hällt ut sköljvattnet dit.
“KAKKA”, fräser jag. Tydligen funkar självcensuren, för jag har egentligen värre ord på tungan.
Noah ser först lite skrämd ut men börjar sedan fnissa försiktigt. Snart gapflabbar han.
“Mamma sa tatta”, flabbar han. (Han kan inte uttala bokstaven k än.)
“Nå jo, mamma sa kakka”, säger jag och tror mig ännu kunna vifta bort det hela. Kakka är inte ens ett ord vi använder, vi talar om bajs. Ändå har han snappat upp det.
Jag borstar hans tänder. Det är lätt, för han gapskrattar.
“Mamma sa tatta”, kvider han när jag föser honom till sovrummet.
Jag överröstar tappert hans skratt med Gud som haver. Han fortsätter att skratta i sängen långt efter att han släckt lampan. Hans sista ord för dagen blir “mamma sa tatta”.
Och jag lovar — när jag vaknar mitt i natten till hans fniss är klockan tre!

Och ungefär varje kväll har han hoppfullt försökt kasta ner sin tandborste i badkaret sedan dess, och påmint sig själv om att “mamma sa tatta”. Mamma har dock slutat säga tatta. Öh… kakka, menar jag.

Emma föddes i augusti 2005. Jag tror att min son föll för henne redan när han såg henne ligga i sin säng på BB. Det första året utmärkte sig Emma mest genom att sova utomhus med 1,5 timmars intervaller, men han beundrade henne troget.
“Imma zzz ute”, sa han och tryckte näsan mot fönsterglaset.
Ibland grät hon på balkongen.
“Imma GRRR”, sa han, och menade att Emma var arg.
Så småningom började hon glufsa i sig iskubspuréer under sin vakna tid.
“Imma teta”, sa han uppskattande.
Och så började hon kräla, och krypa. Han var förtjust. Han klappade henne alltid när han kom åt. Hon började inte alltid ens gråta.
Innan Wallace & Gromit kommit med i bilden ringde han sina låtsassamtal till Imma. Precis varje kväll bad han för henne.
Men sedan blev det paus i umgänget på fyra månader, när Emma flyttade bort över sommaren. I september kom hon tillbaka. Min son möttes av en ettårings lugna ansiktsuttryck.
“Känner du igen henne?” frågade jag retoriskt utan några större förhoppningar.
“Jo jo jag känner igen!” sa sonen ivrigt (han stod nästan på tå). “Emma ha blivi stor!”
O ja, hon kröp, stod och viskade vänt MAMMA och TACK och DÄR DÄR DÄR… och han njöt av åsynen.

Idag kramade han sin lilla vän länge, länge och tog sedan hennes lillalilla hand i sin.
“Å itta uta enner ty ar,” sa han så ömt en burdus tvååring bara kan. Hon viskade ett ängsligt MAMMA och krängde sig loss. Kanske hon inte förstod vad han sa:

Å vilka mjuka händer du har.

Sjuttio år är hon, och pensionär. Jag tror att hon har slutat hoppas på att fullfölja fler drömmar i livet. Jag tror att alltför många av dem har gått i kras. Jag ser det i alla fall som en eventuell bekräftelse att hon sitter och läser för sitt barnbarn medan jag hör på lite halvt: Perrette har en full mjölkkruka. Hon ska sälja mjölken på marknaden. På vägen dit drömmer hon om att byta mjölken mot en höna, hönan mot en ko, kossan mot ett hus, huset mot en gård, gården mot ett slott. Fantasin fångar henne så att hon snubblar i sin iver och krukan hon bär på faller i kras. Hon går gråtande hem, utan att äga vare sig slott eller pengar för mjölken. Pappa Mjölkbonden säger: “Gråt inte över spilld mjölk.” Och myntar därmed uttrycket.

Men nu avbryter jag. “Var det allt? Så deprimerande!”

Mormor ger sig inte. “Nej då, den fortsätter.”

Ibland gör vi som Perrette. Vi bygger luftslott. I våra drömmar kan vi allt, alla älskar oss, pengarna tar aldrig slut. Men verkligheten — den kan vi aldrig fly. Det lönar sig inte att drömma.

Nämen! tänker jag. Så absurt. Så sadistiskt. Kan detta verkligen vara fabelns budskap? Jag vet ju att det visst lönar sig att ta vara på sina drömmar. Drömmar är en drivkraft. Säkert en livsviktig sådan. Till och med Perrettes vision går att genomföra i verkligheten; det går att byta från ett rött gem till ett tvåvåningshus i Canada och bjuda in hela världen på housewarming om man vill och har tur. Det lönar sig alltid att försöka.

Barnbarnet ser bara förvirrat ut. Jag hoppas att han inte förstått ett ord av vad mormor precis läst. Att det är onödigt att gråta över spilld mjölk kan jag hålla med om förstås. Det gör han ju ibland. Bokstavligen.

Men inga barns drömmar ska kvävas mer. Jag ska konfiskera Perrette och mjölkkrukan vid tillfälle. Det har jag rätt till. Mitt namn står ju med crayolakrita på pärmens insida.