Fabuletten

Sjuttio år är hon, och pensionär. Jag tror att hon har slutat hoppas på att fullfölja fler drömmar i livet. Jag tror att alltför många av dem har gått i kras. Jag ser det i alla fall som en eventuell bekräftelse att hon sitter och läser för sitt barnbarn medan jag hör på lite halvt: Perrette har en full mjölkkruka. Hon ska sälja mjölken på marknaden. På vägen dit drömmer hon om att byta mjölken mot en höna, hönan mot en ko, kossan mot ett hus, huset mot en gård, gården mot ett slott. Fantasin fångar henne så att hon snubblar i sin iver och krukan hon bär på faller i kras. Hon går gråtande hem, utan att äga vare sig slott eller pengar för mjölken. Pappa Mjölkbonden säger: “Gråt inte över spilld mjölk.” Och myntar därmed uttrycket.

Men nu avbryter jag. “Var det allt? Så deprimerande!”

Mormor ger sig inte. “Nej då, den fortsätter.”

Ibland gör vi som Perrette. Vi bygger luftslott. I våra drömmar kan vi allt, alla älskar oss, pengarna tar aldrig slut. Men verkligheten — den kan vi aldrig fly. Det lönar sig inte att drömma.

Nämen! tänker jag. Så absurt. Så sadistiskt. Kan detta verkligen vara fabelns budskap? Jag vet ju att det visst lönar sig att ta vara på sina drömmar. Drömmar är en drivkraft. Säkert en livsviktig sådan. Till och med Perrettes vision går att genomföra i verkligheten; det går att byta från ett rött gem till ett tvåvåningshus i Canada och bjuda in hela världen på housewarming om man vill och har tur. Det lönar sig alltid att försöka.

Barnbarnet ser bara förvirrat ut. Jag hoppas att han inte förstått ett ord av vad mormor precis läst. Att det är onödigt att gråta över spilld mjölk kan jag hålla med om förstås. Det gör han ju ibland. Bokstavligen.

Men inga barns drömmar ska kvävas mer. Jag ska konfiskera Perrette och mjölkkrukan vid tillfälle. Det har jag rätt till. Mitt namn står ju med crayolakrita på pärmens insida.