Det sägs ju att dagis är lika bra för motståndskraften som att bo och jobba på bondgård. Mjo. På dagiset finns bakteriebeläggningar med evigt liv som etsat sig fast på ytorna ungefär lika envist och tjockt som inlandsisen i tiderna. Dagispersonalen desinficerar så svetten lackar, men bakterierna håller tydligen andan. Fördelen är att hela familjen snart är immun mot både tyfus och hepatit. Förmodligen har vi haft även lupus, detta underbart gåtfulla onda som man ständigt tror sig fajta på House M.D:s sjukhus. Och snart är vi osårbara.

Och det har skett en skiftning. Min egen inställning till sjukdomar är radikalt ny: de knäcker mig inte längre. Det har blivit ett viktigare kriterium att vara med Gud än att vara frisk. Inte för att jag tror att Gud vill att någon någonsin ska vara sjuk. Men ibland, numera rätt ofta, är man det ändå.

Barnen har klarat sig bra. De är som barn är: ganska likgiltiga inför sitt lidande bara de får rena lakan, Panadol och kärlek.

Min son har dessutom planer på att bli doktor. Då och då släpar han en patient till lekrummet, stänger dörren och bäddar ner. Han kollar öronen med lupp, kikar på halsen med ficklampan, kollar knäreflexen, lyssnar på hjärta och lungor. Ibland syr han igen ett hål i pannan. Och är man inte tillräckligt trovärdig som patient sufflerar han ”gråt lite”. Patienten säger ”buhuuu” och doktorn tröstar myndigt: ”De e ingen sara, det bommer innet blod.”

I morse hade han ett block i handen och frågade mig var jag har ont. ”I huvudet”, sa jag sanningsenligt där jag låg i hans 140 cent långa bädd. Han ritade mamman i sitt block och mumlade: aha, ont i båren [håret]. Och så drog han ett långt streck; ett hårstrå som stack upp från streckmammans huvud. Där. Då ska vi se. Jag fick lektyr att avnjuta på sjukbädden (”På byggarbetsplatsen” och ”Jul i Bullerbyn”) och uppmanades att vila. Sagt och gjort, tills böckerna abrupt rycktes ifrån mig: ”Sådär, nu e du prist [frisk]. Nu sta du säja tatt o hejdå dottorn!”

Vi har varit hemma ett par dagar nu, för barnen hade feber. Har lärt mig sånt man inte ser på en kväll eller en helg tillsammans: flickan börjar bli riktigt klipsk. Jag hade ingen aning om att hon kan bygga duplotorn på, kära nån, sex klossar, förrän jag satt spänt och räknade. Och hon kan lägga hela sitt knoppussel! Vilken rackare.

Men, barnen blev friska på ett nafs. Lille M.D. är åter på dagis med sin syrra.

Tack och hejdå doktorn!

Efter några månaders tystnad låter man lite rasslig när man börjar prata igen, antar jag.

Känner att jag måste liksom harkla mig lite, urskulda mig, och förklara evighetspausen i bloggandet. Så här har det gått till: Ungarna har börjat på dagis, trivts först, vantrivts sedan och slutligen justerat sig. Sjukdomarna och de stora känslorna har avlöst varandra. Tiden är knapp men friheten stor. Det har inte funnits behov.

Jag har börjat jobba utanför hemmet och har nästan helt glömt hur det var att vara hemma med två små barn. Minns en stor trötthet och ständigt springande småfötter. Fuktiga lakan på tork i vardagsrumsvärmen. Babybabbel och Bobbis byggen bygger bääääst i falsett. Men väldigt, väldigt avlägset känns det. Och nu är det någon annan som njuter av mina barn. Med betydligt mindre passion men också mindre belastning. Det visade sig att jag var den typens mamma. Den trötta och känsliga typen som mår bäst av att jobba. Största fajten är den mot skuldkänslorna.

Nåväl. Var precis på bio med Anna. Vi såg Little Miss Sunshine. Storebror hade avgett ett tystnadslöfte, och när han bröt tystnaden efter nio månader lät det precis som när ett barn skriker sitt första skrik: hest och hjälplöst. Och vackert och gripande. Också om hans första skrik var ett ”FUUUCK!!!”