Bruten tystnad

Efter några månaders tystnad låter man lite rasslig när man börjar prata igen, antar jag.

Känner att jag måste liksom harkla mig lite, urskulda mig, och förklara evighetspausen i bloggandet. Så här har det gått till: Ungarna har börjat på dagis, trivts först, vantrivts sedan och slutligen justerat sig. Sjukdomarna och de stora känslorna har avlöst varandra. Tiden är knapp men friheten stor. Det har inte funnits behov.

Jag har börjat jobba utanför hemmet och har nästan helt glömt hur det var att vara hemma med två små barn. Minns en stor trötthet och ständigt springande småfötter. Fuktiga lakan på tork i vardagsrumsvärmen. Babybabbel och Bobbis byggen bygger bääääst i falsett. Men väldigt, väldigt avlägset känns det. Och nu är det någon annan som njuter av mina barn. Med betydligt mindre passion men också mindre belastning. Det visade sig att jag var den typens mamma. Den trötta och känsliga typen som mår bäst av att jobba. Största fajten är den mot skuldkänslorna.

Nåväl. Var precis på bio med Anna. Vi såg Little Miss Sunshine. Storebror hade avgett ett tystnadslöfte, och när han bröt tystnaden efter nio månader lät det precis som när ett barn skriker sitt första skrik: hest och hjälplöst. Och vackert och gripande. Också om hans första skrik var ett ”FUUUCK!!!”