När killarna lämnade hushållet igår för att byta till sommardäck och tvätta bilen och andra dylika maskulina uppdrag passade jag och babydottern (1 år 4 mån) på.

Han har precis fyllt tre år och fått alla möjliga manicker som kompletterar hans tågbana. Vi kastar oss över pojkhimlen. En tågstation med stins som ropar ut stationsnamn på olika språk bara man trycker på knappen. Ett batteridrivet lok. Två brandvagnar med brandman och brandsiren. Mamma bygger en rund tågbana och tåget far iväg. Babydottern rättar till tåget när det håller på att skena ur. Hon skuffar försiktigt när loket går långsamt. Då och då trycker hon på stationsknappen. Mest trycker hon på brandsirenknappen och skriker av lycka varje gång. Hennes fingrar skakar av iver. Vi leker länge med de förbjudna leksakerna och jag försäkrar dig: vi känner ett djupt samförstånd.

”Nej, man kan inte äta goda vänner. Det är bara ett uttryck.”
”Nej, man kan inte äta med en dragsked… dragkedja.”
”Nej, man kan inte äta skumtvål. Det är mjölkskum man har på kaffet.”
Och så äckelfavoriten:
”Nej, man kan inte äta bajskorv. —- Nej, inte ens fast man kokat den.”

På våren brukar chocken komma. Folk som överlever flygkrascher och sjönöd måste känna någonting besläktat med sina posttraumatiska symptom. Man undrar hur det är möjligt att man fortfarande är vid liv. Och man frågar sig vad det är för ett helvete man egentligen har överlevt. Man har flashbacks av kyla, mörker, vinterkläder, slask, fulhet, blekhet och kamp mot sjukdomar.

Våren är den tid då jag och min man årligen svär: aldrig mer vill vi vara med om en finländsk vinter till.

Ibland dimper det in vänner hos oss. Och vanligen kastar sig min treåriga son över dem först. Hej gäst, kan han säga och sedan involverar han gästen i sin lek.

Barn i viss ålder älskar rutiner, och också leken är rutinmässig. Det gör att jag som mamma ibland får små vänliga horn i pannan när min son hittar en ny patient som inte förstår att reservera sig. Är du lite sjut? frågar han med oskyldig uppsyn och doktorväskan i hand, och gästen låter sig bevekas och säger jo lite vek är jag nog, och istället för att varna den ovetande uppmuntrar jag lille doktorns vårdinstinkter. För frågar man mig finns det alltid tid för nya patienter på sonens klinik – där sängen är 140 cm lång och väggen pryds av Lightning Mc Queen, och där patienten betalar vårdavgiften genom att läsa ett par böcker åt goa doktorn, och framförallt, där undersökningen är mycket, mycket grundlig och utdragen och innehåller moment som HUCS-läkarna skulle få sparken för.

Jag tycker bara att det är ofantligt lustigt att se min sons patienter slutligen fly från mottagningen att jag inte förmår ingripa före den stunden. Sådär som man borde; sticka in huvudet och säga, att nu är det snart mammas tur, mamma har väldigt akut hårvärk igen.

(Däremot har jag ibland kikat in i behandlingsrummet med kameran i hand.)

Nyt-liite, nöjesbilagan till Finlands största tidning, skrev för några veckor sedan ungefär att utseendeidealen växlar, men aldrig förr har själva förändringen varit inne, som nu. Det var MD Anna Keski-Rahkonen som uttalade sig.

Det är sällan man stöter på sanningar som låter så sanna som den här. Skönhet i sig är inte nog för oss längre, inte utan förnyelse. Vi får ångest av det instängda och invanda. Förändringen som vi vill ha är total. Tänk bara på hur långt konceptet gör-om-mig drivits. Numera karvar plastikkirurgen bort halva näsbenet på en, och små skavanker i personlighetsutvecklingen slipar man bort hos psykologen. För tio år sedan kunde man se att bildera tagna före och efter föreställde samma person. Idag är det inte sagt.

Själv läser jag majoriteten av alla inredningstidningar som ges ut i det här landet varje månad (en av mina svagheter, det medges). Mest älskar jag reportage som handlar om folk som köpt fallfärdiga ruckel. De börjar med att ta släggorna i hand och fälla väggar. Femrummare blir enorma treor. Kök och matsal blir ett. Ljus och luft strömmar in. När allt är vitmålat och putsen torkat släpas inga gamla möbler in.

Lite som i Esplanadsystemet.

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,

dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät
så torrt som snus
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli
när bland ruinerna han kliver.

“Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya villastaden?”
“Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för esplanaden!”
“Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? Det är förskräckligt.”
“Här rivs för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt?

Det här var ingen mindre än Strindberg som skanderade mitt i prick – för snart hundra år sedan. Men min generation måste vara den minst nostalgiska hittills. Vi är hänsynslösa i vår kamp mot stagnation.

Frissan klippte förresten mitt långa hår till page idag. Ett led i kampen, antagligen.

(Bilden är från Avotakka.)