Nyt-liite, nöjesbilagan till Finlands största tidning, skrev för några veckor sedan ungefär att utseendeidealen växlar, men aldrig förr har själva förändringen varit inne, som nu. Det var MD Anna Keski-Rahkonen som uttalade sig.

Det är sällan man stöter på sanningar som låter så sanna som den här. Skönhet i sig är inte nog för oss längre, inte utan förnyelse. Vi får ångest av det instängda och invanda. Förändringen som vi vill ha är total. Tänk bara på hur långt konceptet gör-om-mig drivits. Numera karvar plastikkirurgen bort halva näsbenet på en, och små skavanker i personlighetsutvecklingen slipar man bort hos psykologen. För tio år sedan kunde man se att bildera tagna före och efter föreställde samma person. Idag är det inte sagt.

Själv läser jag majoriteten av alla inredningstidningar som ges ut i det här landet varje månad (en av mina svagheter, det medges). Mest älskar jag reportage som handlar om folk som köpt fallfärdiga ruckel. De börjar med att ta släggorna i hand och fälla väggar. Femrummare blir enorma treor. Kök och matsal blir ett. Ljus och luft strömmar in. När allt är vitmålat och putsen torkat släpas inga gamla möbler in.

(Bilden är från Avotakka.)

Lite som i Esplanadsystemet.

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,

dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät
så torrt som snus
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli
när bland ruinerna han kliver.

“Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya villastaden?”
“Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för esplanaden!”
“Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? Det är förskräckligt.”
“Här rivs för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt?

Det här var ingen mindre än Strindberg som skanderade mitt i prick – för snart hundra år sedan. Men min generation måste vara den minst nostalgiska hittills. Vi är hänsynslösa i vår kamp mot stagnation.

Frissan klippte förresten mitt långa hår till page idag. Ett led i kampen, antagligen.