Också mamma har roligt

Ibland dimper det in vänner hos oss. Och vanligen kastar sig min treåriga son över dem först. Hej gäst, kan han säga och sedan involverar han gästen i sin lek.

Barn i viss ålder älskar rutiner, och också leken är rutinmässig. Det gör att jag som mamma ibland får små vänliga horn i pannan när min son hittar en ny patient som inte förstår att reservera sig. Är du lite sjut? frågar han med oskyldig uppsyn och doktorväskan i hand, och gästen låter sig bevekas och säger jo lite vek är jag nog, och istället för att varna den ovetande uppmuntrar jag lille doktorns vårdinstinkter. För frågar man mig finns det alltid tid för nya patienter på sonens klinik – där sängen är 140 cm lång och väggen pryds av Lightning Mc Queen, och där patienten betalar vårdavgiften genom att läsa ett par böcker åt goa doktorn, och framförallt, där undersökningen är mycket, mycket grundlig och utdragen och innehåller moment som HUCS-läkarna skulle få sparken för.

Jag tycker bara att det är ofantligt lustigt att se min sons patienter slutligen fly från mottagningen att jag inte förmår ingripa före den stunden. Sådär som man borde; sticka in huvudet och säga, att nu är det snart mammas tur, mamma har väldigt akut hårvärk igen.

(Däremot har jag ibland kikat in i behandlingsrummet med kameran i hand.)