För ett fåtal år sedan blev jag och min man frälsta. MBTI-frälsta. MBTI står för Myers-Briggs Type Indicator och är ett verktyg för personlighetsanalys.

Man kan dela in hela världens befolkning i sexton huvudtyper.
Man får energi av att antingen vara
inåtvänd (I) eller utåtriktad (E)
och man tar in information antingen
intuitivt (N) eller erfarenhetsbaserat (S).
Dessutom agerar man antingen
rationellt (T) eller känslostyrt (F)
samt lever sitt liv antingen
organiserat (J) eller oplanerat (P).

Bokstavskombinationerna har namn. En ESFJ-person är en “provider” som drivs av plikter och medkänsla. En INFP-person är en “healer” som gärna konfronterar för att rätta till. Och så vidare, i fjorton variationer till.

Med den här upptäckten förvandlades allt. Plötsligt fick vi en ny värld att förvalta, rentav. Vi fick fritt inträde in i det förr så obegripliga, det här med människor som inte är som vi och som det är så synd om just därför. En bunt med universalnycklar! Som alla nyfrälsta ville vi dela med oss.

Till en början roade vi framförallt oss själva med att testa våra vänner. Vi utsatte dem för horder av jo/nja-frågor av typen “Jag föredrar kompetens snarare än medkänsla”. Jaha, det gör du? Då blir det ett T! Eller: Nehej, inte det? Då är du F! Våra vänner kände sig kanske kränkta och konfunderade efteråt – men å andra sidan kunde de trösta sig med att de från och med skulle få vara sig själva utan att behöva förklara sig.

Med tiden har vi lugnat oss något. MBTI-profilerna sitter ändå i ryggraden och jargongen är därefter.

Exempel 1. Lillflickan städar upp efter oss och väntar färdigklädd vid dörren medan vi andra irrar runt och letar efter kalsongerna, plånboken och mobilen en kvart till. Å nej, hoppas hon inte blir en SJ. Hur ska hon klara av att bo med oss?

Exempel 2. Sonen är nästan framme vid WC-dörren när han glömmer vart han är på väg. Suck, vad han är P, säger vi, och skuffar honom bestämt åt rätt håll igen. Tuppen var det!

Exempel 3. Jag var på bio med en ISTJ, säger mannen efter lediga kvällen, och jag fnissar. Såg de samma film såg de ändå var sin film.

Exempel 4. När min man har suttit på planeringsmöte med sin kollega (båda är de N) anar jag hur det gått till. Vi saknar en konkret S-plan, vi bara improviserar, klagar min man efteråt i telefon med kollegan. När han lägger på har ingenting förändrats. Eventuellt har en ny diffus (men inspirerande) framtidsvision kommit till.

Jag då? Jag är en ESFP, en “entertainer”. (Dock med kraftig dragning mot N och J.) Mina kors lär vara att jag dyrkar mig själv, blir lätt uttråkad, är opålitlig, håller inga deadlines och vantrivs i skuggan. Slå dessa om du kan! Helt okej snabbtester finns på nätet, exempelvis här.

Det fanns en risk för att barnen skulle insjukna i vattkoppor så jag tog med följande på resan:
- atharaxmixtur invändigt mot kliande
- ricinolja med menthol utvändigt mot kliande
- flera förpackningar med febernersättande
- svalkande bepanthollotion.
Men barnen var friska och stålande lyckliga hela semestern och fick inte ens feber och öronvärk efter flygningarna, eller magsjuka. Själv ligger jag nedbäddad med laptop i sängen och publicerar blogginlägg från semestern (bredbandet funkade dåligt i Spanien). Har feber och snor och tårar och värk. Barnen är fortfarande friska och glada och tillbaka på dagis. Känns ironiskt men precis så som jag vill ha det.

Kommer förresten att få tusen googlebesök av föräldrar med barn med vattkoppor nu. (Älskar att studera googlesökningar som lett hit. Älskar besök, alla är välkomna, men undrar ibland vad är det är för stalkers som söker på mitt namn?) Kära förälder, gå till Vårdguidens infosida om vattkoppor och krya på er!

Det är förstås havet han så drömskt ser på.

Båda har de uttryckt på var sitt sätt att de tänker skaffa var sin vespa när de blir stora. Under tiden får föräldrarna förse dem med euroslantar.

Under hela semestern har hon fått heta Paloma. Namnet är så spanskt och eldigt, och hon är så passionerad med det spanska, vi hade helt enkelt inget val. Dessutom är det hennes andra namn på riktigt.

Man kan bli så väldigt rofylld vid havet om man bara vill. “Havets lugnande verkan” är en kliché, och klichéer skall icke föraktas! De berättar ett och annat verkligt om… verkligheten. Just den här måste betyda att många upplever samma som jag vid strandbrynet: försoning, kanske.
Den där sällsynta känslan av enhet med universum (ni vet?) sätter ju människan i perspektiv. En liten varelse är man, och vare sig man jämför sig själv med andra till sin egen fördel eller om man lidit av sin ondska blir båda alternativen obetydliga när man står där, överväldigad av dånet och vidden och rytmen och allt det kusliga osedda som man bara hört om havet och som man ogärna kanske ens tänker på just då. Budskapet lyder ungefär “vad är en människa”, och det är enbart en tröst att bli förringad på det här sättet.

Människan är för liten för att bära sin egen ondska, och för liten för att vara tillräckligt god. Det är bara att släppa taget och lita. Och då blir man lugn.

Nedan jag och pojken min innan han klädde av sig.

Vi är i Spanien. Vi gav oss av precis när vårsolen värmt upp Helsingfors till den grad att min man bytt sommardäck till bilen, iförd en skjorta. (Iförd även jeans och det andra som kyska människor normalt bär på. Om någon undrar.)
Solkusten mötte oss med grym kyla. De varma kläder jag packat på familjen bara för flyget blev plötsligt viktiga. När plaggen blivit alltför smutsiga redan dag två torkade de aldrig efter tvätten – det var för kallt och fuktigt inomhus. Så det blev rendez-vous mellan El Corte Inglés och kreditkortet och i och med att barnen redan har tillräckligt med höst- och vårutrustning köpte jag tröjor och byxor på växten. Det figurerar små barn i säckliga kläder på våra semesterbilder!

Grym kyla förresten. På den finska väderkartan har man numera duttat en nolla och en snöflinga på Helsingfors. Då är Spaniens femton grader att föredra.