Man kan bli så väldigt rofylld vid havet om man bara vill. “Havets lugnande verkan” är en kliché, och klichéer skall icke föraktas! De berättar ett och annat verkligt om… verkligheten. Just den här måste betyda att många upplever samma som jag vid strandbrynet: försoning, kanske.
Den där sällsynta känslan av enhet med universum (ni vet?) sätter ju människan i perspektiv. En liten varelse är man, och vare sig man jämför sig själv med andra till sin egen fördel eller om man lidit av sin ondska blir båda alternativen obetydliga när man står där, överväldigad av dånet och vidden och rytmen och allt det kusliga osedda som man bara hört om havet och som man ogärna kanske ens tänker på just då. Budskapet lyder ungefär “vad är en människa”, och det är enbart en tröst att bli förringad på det här sättet.

Människan är för liten för att bära sin egen ondska, och för liten för att vara tillräckligt god. Det är bara att släppa taget och lita. Och då blir man lugn.

Nedan jag och pojken min innan han klädde av sig.