Såg precis La vie en rose, den nya filmen om Edith Piaf. En underbar, underbar skådespelarprestation från början till slut. Och rösten (Marion Cotillards alltså) räckte mer än väl till att väcka Piaf från de döda.

Man bara måste älska det franska. Har fått se jobbiga bilder: ung fylla i Montmartre, syndiga kabaréer och en barndom på både cirkus och bordell. La vie de bohème. Sannerligen (vraiment!). Och samtidigt är hon ju så väldigt kokett och fin, sparven Piaf, den lilla sångerskan. En sådan som hon matvägrar hellre än äter amerikansk sandwich på bistro – fast allra helst äter hon förstås riktig fransk boeuf på en riktig restaurant, om det så kostar skjortan på Manhattan.

*Spoilervarning* Sparven Piaf är nog en fenixsparv – nerslagen, uppstånden, nerslagen, uppstånden. Tidslinjen är totalt söndersplittrad men spillrorna är vackert ordnade: första sången hamnar bredvid den sista, förlust bredvid annan förlust, synonyma och sammanlänkade bilder bildar lager på lager. Ridån går upp när den går ner för gott, och mönstret blir fullbordat. I detta ögonblick, när livet både slocknar vinner när Edith äntligen sjunger den vi väntat på, je ne regrette rien, för det är ju den sång vi alla skulle vilja våga sjunga när vi dör – ja då smäller biosalongens lampor mycket opsykologiskt på och blottar publikens våta ansikten och blusar. Nej sjutton, tänker vi i panik, vi som precis varit så hänförda. Nu undviker vi ögonkontakt, alla lika oförberedda på tårskvalpet tydligen, och nyttjar tafatt kavajärmar och popcornkladdiga händer för att stryka bort det värsta snoret, så värdigt vi nu kan, det vill säga inte alls.

Själen (den ack så nynärda) dröjer dock kvar vid rösten och vid den lilla svartklädda figuren. Vilken stark kvinna och vilket orättvist, fruktansvärt liv. Hennes enda uttalade budskap till oss? Trots helvetet lydde det: Älska.

Den moderna gudstjänsten är också bio, eller hur? Det är på vita duken vi möter Gud och det är vid det mötet vi omvänder oss. Kliver man ut ur biosalongen benådad, fast besluten att börja om från noll och bli en godare människa lovar jag att det är Gud bakom processen. Sådan är han: är det viktigt talar han bara det språk vi förstår.

– vi träffades nästan!

Jag har nämligen minsann varit på Schlager-EM-förhandsvisning. Satt på näst sista raden uppe på läktaren och hade svindel och njöt. Fick inte ta med kameran, så telefonkameran fick duga. Detta var ungefär vad jag såg av tyskarna:

Och av Rysslands bidrag:

Och det var precis vad jag såg av alla andra bidrag också. Men stämningen var fin. Nästan alla kunde sjunga i år. Och vilken stolthet man kände av!

Funderar på Eurovisionsfestivalens betydelse nu när vi som folk för en gångs skull fått vara med på allvar: i dessa dagar är vi i sanning européer. Efteråt strosar vi på Senatstorget på fredagskvällen helt nyktra och familjevänliga, något schlagerberusade dock, men annars vänliga och ack så kontinentala. Framförallt återupprättade.

Tippar eurovisionsvant på bra placering för Sverige (heja Ola!), Frankrike och Ryssland.

Så här ser vi harmoniska européer ut när vi samlas i flock:

Tillägg 2011: hej ni som dagligen hamnar på min blogg när ni googlar förgiftningscentralen! Jag förstår att det är bråttom så klicka här: FINLAND eller här: SVERIGE. Beroende på var du bor alltså.

_______

Okej, här börjar det urspungliga blogginlägget som ska både fasa och roa dig som inte har något annat, mera akut för dig.

_______

Samtal 1.
MAMMA: Min son har sprayat Fairy Power Spray I ögonen. Är det farligt?
FÖRGIFTNINGSCENTRALEN Ja enligt mina uppgifter borde sprayen ha frätt hål på hans ansikte. Men han skriker inte då?
MAMMA: Nej.

Samtal 2.
MAMMA: Min dotter åt tvål. Är det farligt?
FÖRGIFTNINGSCENTRALEN: Nej. Men hon blir förmodligen lite illamående.

Samtal 3.
MAMMA: Min son åt tandkräm. Är det farligt?
FÖRGIFTNINGSCENTRALEN: Hur mycket då?
MAMMA: Jag vet inte. En fjärdedels tub.
FÖRGIFTNINGSCENTRALEN: Om han skulle ha ätit en halv tub måste ni till sjukhuset genast. En fjärdedels tub barntandkräm gör förmodligen ingen skada. Men om han börjar kräkas blod ska ni iväg bums.

Samtal 4.
MAMMA: Min son åt en cigarettfimp. Är det farligt?
FÖRGIFTNINGSCENTRALEN: Ja. Åt han mer än en centimeter och får han feber ska ni söka er till sjukhuset.

Samtal 5.
MAMMA: Min dotter åt harbajs. Är det farligt?
FÖRGIFTNINGSCENTRALEN: Nej. Harar äter vegetabilisk kost och det bildas inga farliga bakterier av sånt.

Samtal 6.
MAMMA: Min son har druckit rödvin. Är det farligt?
FÖRGIFTNINGSCENTRALEN: Hur gammal är han?
MAMMA: Ett och ett halvt.
FÖRGIFTNINGSCENTRALEN: Nja, om han börjar tala otydligt och gå ostadigt ska ni söka er till barnkliniken.
MAMMA: Han talar otydligt och är ostadig hela tiden. Han är som sagt ett och ett halvt.
FÖRGIFTNINGSCENTRALEN: Om han blir ovanligt ostadig, då.

“Nu sta ja bRRetta en sada,” säger han oförhappandes med djup och dramatisk röst. Som mor och far blir man ju då väldigt förväntansfull. Han sänker rösten lite till:
“De va en dång en Åmi-bebi. Hon stulle fipp-sa en bil. Hon tunde inte de. Sen bom de en varj. Sen bom de månna varjar! Dom ville ostå elpa fippsa bilen. Dom tunde inte de.”
Paus.
I normalt tonfall:
“De va de… De va en pennande sada.”

Knappt har den första sagan tagit slut innan han tar sats igen. Det visar sig att den andra sagan är snarlik den första, men a-ha, det kommer en hare istället för vargarna! Han avbryter mitt i. “Den va int så pennande,” säger han snopet.

Han lär sig berättandets konst. Lektion ett: valet av karaktärer påverkar stämningen i storyn avsevärt.

Sex veckor i förtid kom han, lille Tommypojken, barnens pinfärska nästankusin. I förrgår.

Polarn & Pyret i Köpcenter Kamppi säljer babykläder i storlek 40. Mitt hjärta skrumpnar när jag fingrar på dem och ögonen tåras som de gör när man tänker på små försvarslösa nyfödingar. Man måste riktigt stanna för att dra in luft: Så skrämmande små storlekar! Hjälp! Expediten hittar också en mössa som man kan trä på en normalstor apelsin och kvittrar: Iiihan pikkuiselle, toodella pienelle.
Jag väljer en manligt marinblåvitrandig body.

Känner underlig närhet till den lille som ingen får träffa på länge. Grälar på honom, eller på bodyn, i tankarna. Vad gör du här ute bland folk, din buse… Du skrämde slag på oss. Vi var inte redo, inte på länge.

Jag hör ett svar som gör mig lika paff som ett slag i ansiktet. Nä. Men jag var redo.

Jaha. Så han är stark, den lille! Lika bra att sluta dalta, med andra ord.

Det har hänt mig några gånger på sistone. Det är så lätt att läsa in svaghet där den inte finns; en hjälplös nästa är ju enklare att hantera än en stark.

Det är det där eviga förringandet som gör mig prematur. Omogen.

Mental Note #1. Folieballongerna kan med fördel skippas nästa år. Ingenting ser mer skräckinjagande ut än en arg finlandssvensk som fått Blixten McQueen i ansiktet på sig i kajsaniemiträngseln, kan jag numera intyga. Dessutom är inte ens barnen särskilt förtjusta i dem.
Mental Note #2. Studentmössorna kan också skippas. Min mans hatt är för stor och min är för liten. Min mans riskerar att halka av (teknologtofsen är tung) och min ploppar upp. Min hatt saknar lyra: den är från Huddingegymnasiet i Sverige och hör nog hemma där med sin blågula krans. Inuti finns inskriptioner av typen “Lycka till i livet! Du kommer att lyckas! Kram Jenny”. Vem var Jenny och har jag lyckats? Och min mans hatt är en teknologhatt. Med tanke på att han endast har 11,5 studieveckor från Tekniska högskolan från 1993 är han knappast en värdig tofsbärare.

Det är väl höjden av löjlighet att upprätthålla traditioner man inte trivs med?

Däremot saknade vi Lions i år. Korven från Lions-tältet som brukar finnas i Kajsaniemi är en valborgstradition som inte får försvinna. Visst kommer de trevliga gentlemännen tillbaka 2008?