Ikväll berättade sonen (3) sin första egna saga
“Nu sta ja bRRetta en sada,” säger han oförhappandes med djup och dramatisk röst. Som mor och far blir man ju då väldigt förväntansfull. Han sänker rösten lite till:
“De va en dång en Åmi-bebi. Hon stulle fipp-sa en bil. Hon tunde inte de. Sen bom de en varj. Sen bom de månna varjar! Dom ville ostå elpa fippsa bilen. Dom tunde inte de.”
Paus.
I normalt tonfall:
“De va de… De va en pennande sada.”
Knappt har den första sagan tagit slut innan han tar sats igen. Det visar sig att den andra sagan är snarlik den första, men a-ha, det kommer en hare istället för vargarna! Han avbryter mitt i. “Den va int så pennande,” säger han snopet.
Han lär sig berättandets konst. Lektion ett: valet av karaktärer påverkar stämningen i storyn avsevärt.
Oj nej, vad bra! :D
Och stackars Åmi-babyn som inte fick bilen fixad (förstog jag rätt?)
Hej, först vill jag tacka er super mycket för senast, skäms lite att vi inte tagit kontakt sen dess.
Tänker endå jätte ofta på er och blir varm i hjärtat när jag kommerihåg den härligt slappa stämmningen (efter att vi varit hysteriskt nervösa och yber puheripulin hade tagit slut… Eller tog den slut!?! Nä, den gjorde väll inte det… UPS!) Nåh, men de var kul och de kändes som om vi känt varandra länge.
Har gnällt på gubben sen dagen efter vi varit hos er, att han skall maila till er och dessutom fixa fram era telefon nummer, men du vet… de måste vara en kvinna till allt. :)
Jag skall ringa till 118 (höll på att skriva 112) och fixa fram din nummer. Så får vi, vi som tillhör det kvinnliga könet komma överens en dag då vi med barnen kunde fara på utflykt. Vi hörs!
Åååh, den sagan skulle jag också vilja höra!!
Tror du han ger repriser?
Jag blev lite rädd att varjen skulle äta upp Åmi-bebin, men där ser man, inget förutsägbart slut i alla fall :)
AL