Sex veckor i förtid kom han, lille Tommypojken, barnens pinfärska nästankusin. I förrgår.

Polarn & Pyret i Köpcenter Kamppi säljer babykläder i storlek 40. Mitt hjärta skrumpnar när jag fingrar på dem och ögonen tåras som de gör när man tänker på små försvarslösa nyfödingar. Man måste riktigt stanna för att dra in luft: Så skrämmande små storlekar! Hjälp! Expediten hittar också en mössa som man kan trä på en normalstor apelsin och kvittrar: Iiihan pikkuiselle, toodella pienelle.
Jag väljer en manligt marinblåvitrandig body.

Känner underlig närhet till den lille som ingen får träffa på länge. Grälar på honom, eller på bodyn, i tankarna. Vad gör du här ute bland folk, din buse… Du skrämde slag på oss. Vi var inte redo, inte på länge.

Jag hör ett svar som gör mig lika paff som ett slag i ansiktet. Nä. Men jag var redo.

Jaha. Så han är stark, den lille! Lika bra att sluta dalta, med andra ord.

Det har hänt mig några gånger på sistone. Det är så lätt att läsa in svaghet där den inte finns; en hjälplös nästa är ju enklare att hantera än en stark.

Det är det där eviga förringandet som gör mig prematur. Omogen.