- Usch det känns nog alltid lite tassigt när Alli far upp, säger jag, och syftar på väninnan som bor på andra sidan bron i min stad men tenderar att fly norrut varje jul och sommar, och lämna efter sig törstiga krukväxter och tomhet.
- Nå vad ska hon göra, frågar min man.
- Hon ska vandra i fjällen först, säger jag.
- Är det nu fiffigt, frågar mannen som aldrig kommit ens nära att greppa idén med vare sig Lappland eller vandring.
- Nå hon gör det humor och självdistans, svarar jag.

Det är mycket som är hurtigt och nästan präktigt som man kommer undan med bara man har humor och självdistans.

Men det är detta med Österbotten som är extra intressant. Det är förrädiskt med dessa vänner som bara försvinner. Så fort Den blomstertid klingat ut den första helgen i juni börjar sommarlovet, som de säger, och så flyr de. När de kommer tillbaka till huvudstaden på hösten är de fruktansvärt sura på att måsta återvända till Hesa och man svarar försiktigt: “Men jag är ju här!” fast det aldrig hjälper.

Instängd i huvudstaden och förpassad till små utflykter i het bil undrar man ju vad det mystiska skimret består av. Jag föreställer mig att ett sommarlov i Österbotten består av saltstänk, biblioteksböcker, gräsklippning, solvarma hammockdynor och glass på torget. Dessutom så cyklar man överallt, utan hjälm och barfota, så att gruset yr. Man känner djup frid.

Eller var det ändå kanske min barndoms sommarlov det här?

Men är det vad våra vuxna pampasvänner hela tiden haft kvar?

Alli är förresten finska och betyder alfågel. Alfågeln är en flyttfågel, så jag får väl vänja mig vid naturens rytm även jag.