Flyttfåglar
- Usch det känns nog alltid lite tassigt när Alli far upp, säger jag, och syftar på väninnan som bor på andra sidan bron i min stad men tenderar att fly norrut varje jul och sommar, och lämna efter sig törstiga krukväxter och tomhet.
- Nå vad ska hon göra, frågar min man.
- Hon ska vandra i fjällen först, säger jag.
- Är det nu fiffigt, frågar mannen som aldrig kommit ens nära att greppa idén med vare sig Lappland eller vandring.
- Nå hon gör det humor och självdistans, svarar jag.
Det är mycket som är hurtigt och nästan präktigt som man kommer undan med bara man har humor och självdistans.
Men det är detta med Österbotten som är extra intressant. Det är förrädiskt med dessa vänner som bara försvinner. Så fort Den blomstertid klingat ut den första helgen i juni börjar sommarlovet, som de säger, och så flyr de. När de kommer tillbaka till huvudstaden på hösten är de fruktansvärt sura på att måsta återvända till Hesa och man svarar försiktigt: “Men jag är ju här!” fast det aldrig hjälper.
Instängd i huvudstaden och förpassad till små utflykter i het bil undrar man ju vad det mystiska skimret består av. Jag föreställer mig att ett sommarlov i Österbotten består av saltstänk, biblioteksböcker, gräsklippning, solvarma hammockdynor och glass på torget. Dessutom så cyklar man överallt, utan hjälm och barfota, så att gruset yr. Man känner djup frid.
Eller var det ändå kanske min barndoms sommarlov det här?
Men är det vad våra vuxna pampasvänner hela tiden haft kvar?
Alli är förresten finska och betyder alfågel. Alfågeln är en flyttfågel, så jag får väl vänja mig vid naturens rytm även jag.
Lilla du…
Jo, du kommer nära sanningen med sol, biblioteksfärder, cykelturer, pojkar som spelar fotboll på gräsmattan, flicka som går på konstkurs, glass, läger mm.
Men, måste erkännas att lite saknas ni nog… Faktiskt!
Håll ut i storstaden! Snart är hösten här igen :)
Jag känner igen mig lite i det här, för jag hör också till dem som allra helst tillbringar somrarna i Österbotten och som sedan återvänder söderut med mycket blandade känslor och en hel del vemod och motvilja när september anländer. I sommar har jag ju jobbat i Åbo ända till slutet av juli, och det är faktiskt så att jag har känt att sommaren i år, den var nog hiskeligt kort, i själva verket en enda månad eftersom den började först i augusti. Försökte greppa det där med att det kan vara sommar fastän man är i Åbo, men nog var det svårt.
För mig handlar det kanske allra mest om att när jag är i den här delen av landet så är det stadsliv jag lever. OK att åbo kanske inte är direkt en metropol, men inte är det lantliv man lever här. Och lantlivet saknar jag, allra mest på sommaren när det är mest till sin fördel. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt det jag saknar under sommaren i stan – mammas jordubbsland, betande kor, nattbad i sen kvällssol, härdad barfotahud under fötterna, sova med öppet fönster utan att vare sig höra eller känna lukten av grannarna och deras sysselsättningar… Och sedan tillkommer allt det där sociala, att få umgås lite mindre stressat med bästa vännen, att träffa släkt och familj… Så ja, det är kanske inte så underligt att jag tycker att Österbotten är the place to be sommartiden, åtminstone för mig.