Vackra C är en stor flicka på snart 8 år och har nu vuxit ur Barbie-filmer. Tydligen har också hennes lillebror (5) det. Min son har i alla fall fått överta den och för första gången i sitt liv har han sett en film med ett chockrosa fodral och guldkant. För att vara exakt har han sett filmen fyra dagar i rad. (Det här sista var ett retsamt meddelande till hans oroliga gudfar.)

På bildskärmen dansar allt möjligt feminint och sensuellt som verkar tilltala flickor: prinsessor, gungande sidenkjolar, fjärilar, studsande hårlockar, såpbubblor, kattungar; allt som rör sig mjukt, fladdrar, tindrar eller låter pling.

En helt ny värld.

Han försöker få tag på storyn. Han börjar med att dela in personerna i hjältar respektive skurkar. Vem är dum och vem är snäll? För det mesta är det enkelt, men ibland blir han osäker och frågar. ”Är hon dum? Han då?”

Mamma undrar när det är som barnen börjar acceptera de ändlösa nyanserna av grått! Och mamma svarar ja, hon är dum och nej, han är snäll men leker för sig själv med alternativa svar. “Nej, drottningen är inte dum men hon är lite oförstående … hon borde fråga vem prinsessan själv skulle vilja gifta sig med.” Eller: “Nej, prinsen är inte dum. Det prinsen gjorde var dumt. Han borde ha lyssnat på tiggarflickans försvarstal istället för att bli arg. Visst inser du skillnaden?”

För i de vuxnas verklighet finns det i regel en orsak bakom elakt beteende. Får man fatt på orsaken kan man avskriva sådana händelser som annars kanske skulle lamslå en. Men tydligen händer det ett fåtal gånger i ens liv att man stöter på det mörkaste gråa som nästan är svart, ondskan som är ren och oförklarlig. Jag menar den typen av ondska som måste ha fått något slags tillstånd av männsikan att ta över. Min erfarenhet säger att riktig ondska känns till en början lika overklig som skurken i Disney-musikalen. För ond för att vara sann.

Vem ska förklara den åt min son?

Jag tror det var min svägerska som inspirerade mig till den nya shoppingstilen: jag köper kläder och skor för nästa år ett knappt år i förväg på rea. Åt barnen alltså. Det är roligt att shoppa som om man vore rik. Står det 70 % på prislappen är det störst kickfaktor, och Lindex – de säljer ut sina t-shirts för 2,50/styck, det blir många feta kassar det!

- Men hur håller du reda på vad du köpt, glömmer du inte bort vad du har? frågar de av mina bekanta som av någon anledning misstror mitt ordningssinne och minne.
- Vårt hem är fullt med system, deklarerar jag då stolt.
Och så är det. Reakläderna har jag i ett system med förvaringsboxar: rosa boxar för flickkläderna och ljusblåa för pojkkläderna. Trots att jag vuxit upp i Sverige, där flick- och pojkfärger ej existerar. På etiketten står det när jag tänkt att kläderna ska användas.

Då och då plockar jag fram en låda och inspekterar mina fynd. O! Sju euro för dessa förträffliga cargobrallor! Och utgångspriset var nitton! (Jo, jag låter prislapparna sitta kvar av pur girighetsglädje.) Det är nästan synd att de ska användas.

Mannen säger att jag inte bara liknar utan är den mytiska goda hustrun i ordspråksboken; hon som ej fruktar för sin familj när vintern kommer, ty alla i huset är klädda i scharlakansfärgad ull. Jag myser och håller med. Någon skulle kanske påstå att han driver med mig. Uselt förtal. Sånt berör mig inte.

Jag har dock glömt att ordna med ett system för skor. Det betyder att jag kan fynda i mitt eget hem också. I våras blev jag både glad och uppmuntrad när jag hittade fjolårets skofynd i garderoben, i läckra realapp-plåstrade skolådor dessutom. Och idag hittade jag gåtfullt bulkiga påsar i garderoben. Ett par sneakers åt pojke med fot i storlek 30. Jättefina! Köpta i somras. Tjugofyra euro och nittiofem cent har de kostat. Ett bra fynd, definitivt. Ett nästan lite bättre fynd än de pojksneakers i storlek 30 jag köpte förra veckan, faktiskt.

Nej men, det gjorde jag ju. Duns. Aj! Det var den goda hustrun som – precis som de ovannämnda vännerna förutspått – brakade ner bland de mindre smickrande verserna i samma bok. De där som handlar om idioter som borde använda sina pengar på en ny hjärna istället. Om det vore möjligt. (Ords 17:16)

Jag bor på två minuters avstånd från en av Finlands farligaste korsningar. Det är Mannerheimvägen som övergår i Tammerforsleden, och Skogsbackavägen i Vichtisvägen. Just nu är trafiken dessutom omlagd, och filerna bildar ett obekant och ologiskt spindelnät, som skrämmer slag på semesterfolket som återvänder till stan. Korsningen övervakas av poliskameror.

Och tydligen av mäktigare varelser än så, märkte jag idag.

När det växlade till grön pil söderut för oss som kom österifrån följde jag bara blint och rutinmässigt bilen framför mig. Först undrade jag över de heldragna vita linjerna som omgav mig, sedan över mängderna med bilar som mötte mig i enad front: fyra filer, fyra bilköer, allihop i motsatt körriktning från mig sett. Gud. Det är jag som kör i fel körriktning, och jag är instängd. Valet var att köra in i betonggrisarna, krocka med bilarna eller att vända. Jag slutade tänka och slog i backen. Medan jag backade hade jag ögonkontakt med chauffören i bilen som kom körande mot mig – och jag lovar: han hade mage att le! Jag såg ingenting, inte heller att det var rött för trafiken söderifrån, som jag nu räknades till. Och just då blev det grönt för trafiken från väst. Fyra bilköer söderifrån, fyra västerifrån, och i mitten stod jag med min mans lilla bil.

Åh, den lilla trogna bilen. Volvos crash test dummies skulle omedelbart vittra sönder av blotta åsynen av den. Det är en fin bil med klass, men den föddes 1986 … då “air bag” lät helt synonymt med “air sickness bag”, åtminstone i mina kretsar.

Jag var helt beredd på det där obehagliga ljudet av metall när två bilar liksom biter varandra – den som krockat, den vet – och jag kan inte beskriva vad som hände sedan, helt enkelt för att jag inte vet. Men istället för att bada i blod och glasskärvor och dödlighet satt jag mekaniskt och körde söderut. Ingen tutade åt mig, tänkte jag. Dessa lustiga bagateller som präntar sig in i huvudet medan andra, viktigare detaljer bara försvinner. Som till exempel: vad hände med bilen som ledde mig in på fel körbana? Visst slank han in på rätt körbana före mig?

Och hemma, där hade min man upplevt att jag var i trafikfara. Han påstår att han inte upplever det alltid när jag kör, den diplomaten. Dessutom hade han känt sig lugn och övertygad om att jag klarat mig oskadd.

Mäktigt, eller hur?

Jag har varit på Clas Ohlson och handlat igen. Det är rea på sommarvaror och jag har köpt nya sandleksaker åt barnen, eftersom deras stulits av små eller stora tjuvar som gästat sandlådan.
För storebror är det väldigt viktigt med rättvisa. ”Varsör fitt hon men inte jad?” ropar han anklagande nu som då, och argumentet ”för att hon är så liten” har till och med jag själv tröttnat på. Och då är det inte stora saker det handlat om. Ett nytt sugrör när det första tuggats sönder. Typ.
Jag har följaktligen köpt likadana förpackningar åt båda barnen. De kikar in i den blåvita Classe-påsen och vi plockar upp leksakerna: två små krattor, två kakformar, två spadar. De är nöjda och ser man på, mamman har lyckats väl, ty sonen jämför leksakerna och håller med om att fördelningen verkar rättvis.
Lillflickan tar den blåvita prasselpåsen i ena handen och spaden [”laadii!”] i den andra och styr mot sandberget. Hon börjar lassa sand i påsen med stor beslutsamhet.

Storebror har samlat sina nya skatter till sig och vaktar dem med sitt liv från andra sidan sandlådan. Nu ser han vad syrran håller på med och kommer av sig helt. Åh nej, nu tar han den anklagande minen igen och vänder sig till den stackars mamman.
– Men var är min påse!

Mamman slutar gratulera sig själv och börjar gräva febrilt. Emballaget som leksakerna kom i duger.