Vackra C är en stor flicka på snart 8 år och har nu vuxit ur Barbie-filmer. Tydligen har också lillebror (5) det. Min son har i alla fall fått överta den och för första gången i sitt liv har han sett en film med ett chockrosa fodral och guldkant. För att vara exakt har han sett filmen fyra dagar i rad. (Det här sista var ett retsamt meddelande till hans oroliga gudfar.)

På bildskärmen dansar allt möjligt feminint och sensuellt som verkar tilltala flickor: prinsessor, gungande sidenkjolar, fjärilar, studsande hårlockar, såpbubblor, kattungar; allt som rör sig mjukt, fladdrar, tindrar eller låter pling.

En helt ny värld.

Han försöker få tag på storyn. Han börjar med att dela in personerna i hjältar respektive skurkar. Vem är dum och vem är snäll? För det mesta är det enkelt, men ibland blir han osäker och frågar. ”Är hon dum? Han då?”

Mamma undrar när det är som barnen börjar acceptera de ändlösa nyanserna av grått! Och mamma svarar ja, hon är dum och nej, han är snäll men leker för sig själv med alternativa svar. “Nej, drottningen är inte dum men hon är lite oförstående … hon borde fråga vem prinsessan själv skulle vilja gifta sig med.” Eller: “Nej, prinsen är inte dum. Det prinsen gjorde var dumt. Han borde ha lyssnat på tiggarflickans försvarstal istället för att bli arg. Visst inser du skillnaden?”

För i de vuxnas verklighet finns det i regel en orsak bakom elakt beteende. Får man fatt på orsaken kan man avskriva sådana händelser som annars kanske skulle lamslå en. Men tydligen händer det ett fåtal gånger i ens liv att man stöter på det mörkaste gråa som nästan är svart, ondskan som är ren och oförklarlig. Jag menar den typen av ondska som måste ha fått något slags tillstånd av männsikan att ta över. Min erfarenhet säger att riktig ondska känns till en början lika overklig som skurken i Disney-musikalen. För ond för att vara sann.

Vem ska förklara den åt min son?