Årets sista värmepust
Åt en kycklingburgare (som jag senare på kvällen ångrade). Satt vid det enorma fönstret på Carrols på Alexandersgatan. Rutan är en bioduk för den som vill titta på människor live.
En femtioårig kvinna låter sin turkosa volangkjol fladdra fritt. Kanske påminner den henne om medelhavssemestern.
En pakistanier med rödbrun hudfärg i pressade byxor och en, som det heter, klanderfri vit skjorta med stärkt krage. Hans svarta hår skiner i solen.
En svartklädd tjej på en rosa Jopo cyklar mot universitetet.
Och så vidare i brokiga stötar. Alla har försökt göra sitt bästa när de valt sin look i morse.
Jag tycker att människorna är så rörande. Där traskar de hemåt och till Stockmann och springer till spårvagnen, men alla hoppas de bara på att få känna sig älskade. Jag tror att definitionen på människa är precis så enkel och det finns ingenting banalt med det.
Tänkvärt. Jag tror att du har rätt – både beträffande definitionen och att det inte är banalt.
Själv brukar jag ibland sitta och titta på mina elever i högstadiet. Det är ungefär som att gå på zoo, brukar jag tycka. Brukar fundera på dem var och en, vad de funderar och vill, vad de planerar och önskar, hur deras liv kommer att gestalta sig och vilka gåvor Gud lagt ner i dem. Tyvärr är jag rädd att en hel del av dem aldrig kommer att upptäcka dessa gåvor. Det är för sorgligt. Brukar då be att så många av dem som möjligt skulle få se vem Han är.
Har annars skrattat mycket gott åt din blogg. Du skriver med ett flyt och en självironi som passar som hand i handske. Speciellt den om snälla och dumma hade jag vansinnigt (uttryck uppsnappat från mina elever) kul åt. Låg länge vaken och fnissade åt den, men kunde inte referera den så bra att hustrun fick samma utbyte. Nåja, sånt e livet.
Blessings åt dig och ditt gäng! CU!
Oj, vilken feedback! Och roligt att du hittat hit!
Har tänkt på att alla vill bli sedda (det är kanske vad bloggandet också delvis handlar om, hemska tanke) men det är inte så många som istället väljer att SE. Så det känns väldigt väldigt bra att tänka att det finns lärare som du, som ser sina elever och ber för dem (de små zoodjuren, ha!). Det är kanske att älska, det? Säkert tungt att se om det far snett för någons del trots gåvorna, och det är väl kanske också att älska, att ibland blir lite betyngd å ungarnas vägnar.
Nå. Tack för fnisset (stackars fru L.) och uppmuntran, jag blev tassigt glad!
Jo du, bloggandet handlar nog om att synas – åtminstone till viss del – för visst blir man (jag!) lite besviken om antalet läsare är lägre än förra gången. Vilka måttstockar man har!! Djupt!
Att se sina elever är också tungt, speciellt att se dem som absolut behöver bli sedda men som samtidigt absolut inte vill att man ser dem. Det blir lätt en ekvation som inte går ihop. Tycker att jag slösat mycket energi på sådana det senaste året och det blir svårt att i längden orka hantera dem. Å ena sidan vill man att de ska vakna och skärpa sig och utveckla sin potential (läs: ge en arbetsro i klassen och sinnesfrid åt lärarn). Å andra sidan vill man bara sätta en fot i ändan på dem – hårt – och hoppas att det hjälper! Sånt tar på och splittrar en.
Egentligen är jag nog rätt dålig på att se mina elever, tror jag. Jag har ingen EQ att tala om och trivs bäst då jag får förverkliga mina egna ambitioner, men sånt är väl livet. Man får försöka så gott man kan och finnas där man är placerad tills Chefen behagar flytta på en. Om det som står i Boken är sant – att Han jobbar via oss – borde väl åtminstone nånting bli rätt ibland. Det är en bra tröst, tycker jag.
Over and out! Ska gå ut och kärra grus på vår nya vändplats. Vi byggde nämligen ett garage på förra parkeringen!
Bless åt dig och familjen! K