Att bli varm igen

Att landa i Bangkok på natten är som att sjunka ner i en famn klädd i svart sammet, festfin och glittrig, uppklädd enbart för mig, min make och mina två små barn. Det mjuka, varma och vänliga känns så gott.

Sänder en hastig tanke till den isande Helsingforsvinden. Det känns som att tänka på ren ondska.

Ingen i vår familj tycker om kylan och mörkret.

Min kropp är inte ämnad för det nordiska klimatet. I Thailand blir den som den ska vara. Huden suger i sig fukten tacksamt och törstigt. Köldskadorna på fingrarna växer igen på några dagar. De stackars instängda fötterna gräver ner sig i pudersanden som fångar på rymmen.

Och barnen! Deras själar är inte ämnade för dagis. De blir knasigt kärleksfulla på vår semester i värmen. De börjar krama och pussa oss och varandra som svärmiska små fransmän. Jag tycker de överdriver litet, så jag kallar min son smörig när han – ordagrant – säger att han vill följa mig vart jag än går för att han älskar mig.

Just nu känns det som en tröstande tanke att vi har tre veckor kvar på oss.