Till Thailand

Resans första underliga utgift ramlar på oss redan vid säkerhetskontrollen på Helsingfors flygfält. Vi fnissar godmodigt när Noah är den enda vars kappsäck inte blir självklart godkänd på en gång.

Men snart tar kontrollanten på sig handskar och det blir allvar. Han ber om tillåtelse att öppna väskan och min man försöker sig på ett skämt:
– Det är min son här som har packat den, du kan ju vända dig till honom.
Jag tittar på min son vars runda ögon stirrar upp på kontrollanten från en meters höjd och tycker min man är rätt rolig.
Kontrollanten verkar inte anse det utan öppnar kappsäcken – som för övrigt är röd och försedd med gula nallar – och så tar han upp Noahs borrmaskin, den stora boven.
– Det är ju en leksak, säger vi.
– Vad gör han med min borrmaskin, undrar Noah.
– Han säger att vi kanske inte får ta med den till Thailand, säger vi.
– Varför, frågar han.
Vi är tysta och avväger en stund tanken: ska vi berätta för honom om terrorister? Nej, kanske inte.
– Ja, säg det, väljer min man att säga.
– Jag kan kolla med min förman, säger kontrollanten utan entusiasm och återkommer snart med det självemotsägenade beskedet:
Tämä muistuttaa niin erehdyttävästi oikeaa, että sitä ei voi ottaa mukaan. Vaikka leluhan tämä selkeästi on.

Han surrar med borrmaskinen på prov och jag undrar för mig själv om han själv har barn med likadana leksaker. Men när han föreslår att vi checkar in barnens kappsäck med leksaker, böcker och pyssel som vi reserverat för flygningen på tio timmar inser jag att han är fullständigt och komplett barnlös.

Jag för alltså borrmaskinen till förvaringen istället och säger där att vi kommer efter den den fjärde februari. Killen på förvaringen verkar mycket medkänslig och säger att ja, de nya säkerhetskraven är vansinniga, och att han har tagit emot likadana leksaker förr. Fem euro, tack, tillägger han och låter egentligen ganska nöjd med sin business.