Whooa!

En minibuss tar oss från färjan mellan Koh Samui och fastlandet (staden Surat Thani). Chauffören, den brunrostade gamlingen, står på taket och tar emot våra kappsäckar som väger trettio kilo var, minst. Det ryms tio personer i hans bil.

Han sätter sig bakom ratten – på höger sida av bilen som vi vänjer oss vid snart, igen – och ropar ut fyra hotellnamn som ett sista koll. Folk känner igen sina hotell och säger ungefär ja, det är vårt hotell. Men inte de två buskiga killarna som jag delar bänk med. När deras hotell nämns börjar de whooa och hojta och peka på sig själv med båda tummarna och visa segertecknet och annat överdrivet, väldigt lågmält och lite självmedvetet dock, men ändå. Amerikanare.

Vi skumpar iväg. Denna chaufför tar en genväg genom ön istället för längs stränderna som de andra bolagen gör. Utanför fönstret ser jag lösa hundar, mobila kök, smutsiga barn, förfallna hyddor; slum nästan. När vi närmar oss strandstäderna blir bebyggelsen tätare, trafiken galnare och chaufförens tutningar mer frekventa.

De buskiga amerikanarna blir allt ivrigare när de ser sitt hotell: det är flummigt och precis i stil med dessa backpackerhippies. Det blir mera whoooa och wow och oh yeah och allt mindre lågmäldhet, och allt eskalerar i jubel när de ser thaiboxningsträningen på hotellområdet.

Vi andra åker vidare i tysthet när hippiesarna stigit av. Min man och jag har låga förväntningar på vårt hotell utgående från billigt pris och undermåliga hemsidor. Men när den brunrostade gamlingen kurvar in på hotellområdet känns det som att köra hem till en gammal bekant som väntat på en. En liten oas är det som vi har hittat – aningen förfallen, något överbevuxen, men som ett hem mitt i turistsoppan. Det är lummigt och havsglittrigt och smått.

Vårt hotell är definitivt värt många whoooa och wow och yeah.