Det sägs att thailänningar tycker om barn. Å andra sidan sägs det om greker och spanjorer och alla möjliga andra typiska semesterortsbefolkningar. Jag tycker dessa föreställningar och klichéer främst handlar om att vi i Norden inte tycker om barn, inte så synligt och spontant och gränslöst som andra åtminstone. Ungarna ska vara tysta och de ska inte ta upp säten på bussen. Är det inte lite sant i alla fall?

Spanien och Grekland i all ära… men i Thailand är det helt annat.

Redan på flygplatsen på väg hit jublade folk när de såg lilla Naomi dra sin röda kappsäck efter sig. Hon finns i mångas fotoalbum!

Kökspersonalen på Koh Samui underhöll våra barn. På morgonen begav ungarna sig ut på egen hand. De tassade över gräsmattan till receptionsbyggnaden för att se vilka som var på jobb den morgonen. Städerskorna (som för övrigt rörde sig i klungor om minst tre, ibland sex) jublade när barnen hittade dem i kast med i övre våningens rum. Både Noah och Naomi fick tjogvis med pussar och kramar och blommor och busningar. Barnen fick smila för mobiltelefonernas kameror. Sista dagen samlades de vid vår flygtaxi och pussade ungarna våldsamt och nostalgiskt.

Taxichaufförerna på huvudgatan i Samui ropade ”Spiderman” och började kasta nät på Noah (om han hade spindelmannenskjortan på sig, annars var det kanske ”Superman!” eller ”Ferrari! WROOAM!”). Vid varje taxistolpe var det samma sak. Vid varje massageställe ropade de översminkade lättklädda thaiflickorna ”Hello little boy! Sawat dee kaa! What’s your name?” och ”Hello baby! How old? Sweet baby!”

När vi gick genom en godshamn där kvinnorna sorterade bananer gick barnen därifrån kyssta och med en bananklase i famnen. Ibland är det en ring av pärlor, ibland en mandarin. Oj så de har fått mutor!

När vi gick till John Thomsons museum i Bangkok kom det fem flerspråkiga uniformklädda guider för att ta emot våra barn. De hade lådorna överfulla med origami åt barnbesökare. De vek talande munnar och svanar åt barnen och lekte med dem. En guide fångade en fick ur fiskedammen som Noah sedan fick försöka nypa tag i. Båda kiknade av skratt: guiden och min lilla son.

En kväll vågade vi oss på att besöka en av hotellets restauranger. Vi valde den italienska för att barnen skulle få ”detti”. Servitrisen lekte kurragömma med Naomi – inte så där lite hövligt och självmedvetet som vi nordmän ibland kan kosta på oss, utan med fullständig inlevelse. Servitrisen praktiskt taget kröp på golvet och fnissade själv som en tvååring. Namnskylten i krom, den stärkta uniformen och den formella knuten hängde med i leken i den fejkeuropeiska restaurangmiljön.

Säkerhetsvakter finns det också överallt. Jag kan inte räkna de gånger Noah fått leka med vakternas metalldetektorer, batonger, stoppskyltar, blinkande rödlampor… walkie talkies! När Noah hade sin såpbubblepistol med sig på Skytrain blev vakterna teatraliskt rädda för den. Noah var överförtjust!

Den största kulturchocken var dock när vi steg på ett Skytrain. Flera människor flög upp och erbjöd sin plats – åt barnen. Det riktigt overkliga var när när en man på sjuttio flög upp och gav sin plats åt Noah. Jag skäms numera när vi kliver på tåget, för våra barn väljer platser åt sig och stirrar stint på de stackare som råkar sitta på dem.

Överallt behandlas våra barn som kungligheter. Mita och Richard, som varit i Thailand mycket mer än vi, berättade att buddhisterna i Thailand nyper vita barn för att liksom nafsa åt sig lite av deras lycka. Guy på receptionen på Samui bekräftade detta med en justering: alla barn bär samma lycka och blir nypta på samma sätt oberoende av hudfärg. Buddha lärde att man ska ta hand om och värna om barnen, för de bär på speciell lycka.

Hm. Undrar hur barnen vänjer sig vid Finland igen? Där behandlas de aldrig som kungligheter. Om två dygn är de tillbaka på dagis.