Det som tydligen händer när kvinnor blir ensam hemma utan man och barn i några dagar är att de grips av konstiga urges. Man har nämligen burit möbler och målat och tapetserat hela natten, och natten innan, och faktiskt också natten före den. Till jobbet tar man sig efter tio på morgonen, och då har man sovit bara någon timme. Kollegan skrattar retsamt åt ens målarfärgbestänkta händer och påsiga ögon ungefär som om man hade supit hela natten i suspekt sällskap och ramlat in med borttappad sko.

Det är höstmys man hoppas på, i motsats till höstdepression, inte i motsats till sommarmys. Det är jakten på idyllen som driver en, och man tager vad man haver. En hyrestvåa kan visst bli fin!

Dessutom vill man fylla tystnaden här och nu med kaos. Kaos känns normalt och bra. (Normalt står barnen för kaoset. En liten klarifiering åt dig som inte har barn.)

Lagom nöjd med resultatet är man förstås, så man lägger upp ett par foton. Se här på de två nya fondväggarna!

Man prioriterar olika saker i uppfostran av sin avkomma. Jag har alltid tyckt att det är löjligt att vara rädd för myror. Hellre än att lära barnen portugisiska eller fiolspel, eller en sund livsstil, har vi alltså lärt dem att inte vara rädda för myror.

Vi myser på den soliga verandatrappan på landet, vi har druckit kaffe. Familjefadern lagar numera automatiskt fyra cappuccinosar på morgnarna, också åt lilla Misan som är två och ett halvt. Nu har lillan lämnat sin tomma kopp på trappan och kommer stapplande över gräsplätten med knuten näve och vita knogar.
– Häl mamma. Du sta ta hand om mylan.
Hon har lindat in myran i ett blad. Nu ska den ligga på en röd plasttallrik.
– Oj då Misan. Du klämde visst för hårt, säger jag.
För livlös är den.
– Oj. Den äl helt död. Så död, så död, nynnar Misan och bestämmer sig för att peta ner den i trappspringan. – Så!
Hon ger sig av igen. Jag blundar mot solen och håller om min kaffemugg och tänker njuta av sommaren. Men nej!
– Ja hal sand i min stossing! hör jag.
– Jaha, då måste du ta bort sanden tror jag.
– Sta ja ta bolt sandalen? Och tömma den? Och sätta tillbata den?
– Ja.
Hon ger sig i kast med uppdraget. Det går sådär, för den ena näven är knuten. Man anar.
– Har du en myra i handen Misan?
– Ja-a. Oj!
Hon har öppnat sin näve för att visa sitt nyaste kap, och det försöker rymma. Man skönjer viss panik hos krypet.
– Ser man på, den lever, säger jag, lite matt.
Hon fångar den med ett nypgrepp, och talar mjukt och ömt:
– Du sta inte bita mej lilla mylan!
Nej nej nejjjj,
du sta inte bita mejjj.

Jag tror jag kan se oss som lyckade fostrare. Med våra mått mätt.

Pappan har även införskaffat en myrlabyrint i klarplast. Vi har dock märkt att myror i fångenskap blir lamslagna och lägger sig när de märker att de inte kan ta sig ut. Frågan är vad myran själv skulle välja: en dramatisk sista stund i ett flicknyp eller ett långsamt borttynande i ett deprimerande plaströr. För mig vore valet självklart. Hon reciterar ju poetiska stycken åt en medan man lämnar det jordiska, låt vara att det gör lite ont där mot slutet.

Jag jobbar för ett svenskt företag i Finland. Det betyder att jag några gånger om året beger mig till företagets säte i Dalarna, kanske för att utbilda mig lite, eller för att jobba, eller för att delta i ett möte rentav, eller i en fest.

Denna gång ska jag och de andra två finnarna jobba på plats, vägg i vägg med de svenska kollegorna. Det är bara att traska in med en utskrift i handen om man har en idé man vill föra fram, eller en korrekturtext som ska rättas, eller en webbsida som ska uppdateras. Som på tiden före e-mail, mycket behändigt och lite ovant.

Det är ett lustigt rike, Dalarna. Mina svenska kollegor talar dalmål, och det låter ju så bubbligt och mjukt. De dyker upp på jobbet som en brokig och mycket personlig massa, en del i rutig flanell och skinnväst, en del i åttiotalstajts och tunikor från Vila och Gina Tricot. Vi känner oss hemma med båda varianter och hela skalan däremellan, känns det som. De hänger ofta i det finska rummet och dalabubblar på en stund, längre än vad som vore lovligt där vi kommer ifrån. Formuläret är givet, det handlar om detaljerna med vår vistelse och så sägs det någonting uppsakattande om Finland. Prover på språkkunskaper ges efter lite övertalning – moi mukulat, ei saa peittää, terve terve, paljon lunta mutta ei taskulamppua. Under denna vistelse talar vi om fotbolls-em: ja, egentligen spelade Finland bra, det var ren otur att ni inte fick vara med i EM. Så småningom tvekar de jovialt och milt och självironiskt som alltid vid dörröppningen och så avslutar de – alltid – hela denna fascinerande sociala ritual med ett nöjt och runt ”Vad bra,” och så avlägsnar de sig och lämnar ett moln av mysighet efter sig.

What’s there not to love?

I rummet bredvid sitter en kille och jobbar över, han ska gifta sig i juli och hans tjej är på husvisning just nu. Jag känner en enorm längtan efter en bit från samma tårta och undrar indiskret vad ett hus vid Dalälven skulle kosta, säg, i Leksand. Ja det kostar ju rätt mycket, säger killen, en miljon får man punga ut.
Jag förstår ingenting. – En miljon euro? Ja visst är det på den myckna sidan, men…
– Nej kronor. En miljon kronor. Drygt, faktiskt. Upp till ett och två.

När jag förstått att summan saknar en nolla formar jag tanken i chock: idyllen är… överkomlig! Min lilla familj skulle kunna linda sig in i detta bubbliga, joviala och svenska utan ångest över prislappen. En egen gård och utsikt över vatten skulle vi ha. Jag skulle kunna köpa en bit gräsmatta för mina barns bara fötter, inte i något obekant land som Belgien, utan i ett land där alla talar det enda språk som mina barn kan. Det är en nästan lite för stor insikt att bära på.

Och på detta grunnar jag fortfarande, två veckor senare på.

Det som tydligen uppstår när man inser att man har valmöjlighet är beslutsångest: det gäller att besluta sig för vad man vill. Jag tror att det finns ett uttryck bland ursprungsbefolkningen (hej Maria) för den här typen av jobbigheter, de kallas i-landsproblem.