Går igenom vårens och sommarens fotoskörd just nu. I maj tog mannen och jag en fyradagarstripp till Paris på tumis (ett finlandssvenskt ord som varje språkälskare bör överväga att ta till sig). Nedan följer en liten resesammanfattning.

St-Germain-des-Prés
Vi bodde på St-Germain-des-Prés på gränsen till Quartier Latin, och jag tror vi i och med detta har hittat kvarteret som känns bäst att bo i. Hotellet Belloy Saint-Germain var riktigt prisvärt, fräscht och bra (men tydligen beror det mycket på vilket rum man får hur man uppfattar standarden). När min man ringde hotellet och beställde rosor till rummet och avslöjade att det var vår nionde (detta runda tal!) bröllopsdag uppgraderades rummet till ett deluxerum. Vi fick franska balkonger åt två motsatta håll och kunde se ner på Rue Rasin. Nedanför fönstret råkade min favoritshop Nafnaf finnas, bland annat, och en femvånings bokhandel, och naturligtvis ett michelinnoterat brasseri.
Vi har bott på tiotals franska hotell och har upptäckt att det inte är självklart att badrummet är mögelfritt. I själva verket var detta mitt livs andra franska mögelluktsfria badrum.
Frukostutbudet överraskade positivt. För detta pris var vi vana vid kaffe samt toast och marmelad. Istället fick vi plocka åt oss en perfekt liten petit-déjeuner med ett lagom brett urval av bröd och croisanter, olika pålägg, färskpressade juicer, yoghurt, olika flingor, frukt, och så det perfekta kaffet som smakar så gott just i Frankrike.

Mat
Paris är fullt av små restauranger och bistroer – men åh, vilka onödiga ord! Lika självklart är det att alla parisälskare hittar sina favoriter bland dessa, ofta av en slump och utgående från sina personliga upplevelser. Det är glädjen över att hitta ett helt eget vardagsrum själv som utgör det största nöjet, så är det bara. Vi har våra egna små favoriter vi med, våra tillhåll hundratals mil hemifrån. Ett av dem är Chez Paul i Quartier Bastille, ett annat La Maison Rose i Montmartre.
Första kvällen sökte vi oss till michelinbrasseriet (2007) Brasserie Balzar nedanför fönstret, på rue des Ecoles. Maten var medioker och jag var lite förvånad över att jag precis intagit ett nystan av majonäsmarinerad purjolök när vi klev ut. Min fisk var lite överstekt och hård i kanten. Inte heller mannen var extatisk, han åt en tråkig men dyr biff.
Ett tredje favioritställe hittade vi däremot ett par dagar senare på rue de l’Ecole de Médicine, även det nära hotellet. Vi hade sett den senaste Indiana Jones-filmen (ja, vi såg en amerikansk b-film i Paris – so? :-)) när vi ramlade in där och intog en perfekt liten middag i pub-lik miljö med lågt i tak och nakna tegelväggar. Servitrisen fick mycket kärlek av mig för att hon förstod min franska.

En udda söndag
En dag spenderade vi med våra franska vänner. Det var en söndag, så vi följde Xavier till en protestantisk gudstjänst – i katolska Frankrike. Det var konfirmation på gång, och konfirmanderna verkade inte alls så tonåriga som konfirmander brukar; de höll var sitt tal belevat och glatt och såg ut som modeller för Zara en del (inga pinsamma vita kåpor här inte). Resten av dagen blev improviserad: vi ramlade in på en udda porslinsfabrik och strosade i den närliggande parken. Parken var oändllig och gav lite Versailles-vibbar. Familjens två bildsköna flickor talade tålmodigt franska med mig.
Vi uppskattar denna vänskap enormt!

Det kändes skönt att ta tåget från förstaden tillbaka till stadskärnan på natten. En dag som denna blev mätt av en croque-monsieur och en tekopp på ett bistro som höll på att stänga.

Barnkläder
De franska mammorna klär sina barn snyggt. Ändå tycker jag att barnmodet är betydligt mera praktiskt i den franska gatubilden än vad den är i den spanska, där jag sett barn klättra i klätterställningar iförda små stövletter och andra vansinnigheter.
Jag läste på på nätet och mannen (som bevisligen älskar mig mycket) följde mig till Petit bateau och Du pareil au même. Petit bateau kändes lite väl marint (då är vår svenska PoP bättre på samma anda), medan DPAM blev en av veckoslutets största utgifter och till och med mannen började samla på sig plagg efter plagg. Vem hade kunnat motstå? Det hängde en liten mjukisflamingo från ett par körsbärsfärgade byxor. Det föreslogs en matchande omlottcardigan till den. Och titta här! En liten halterneck med samma tassiga flamingo! Killen fick ett par orangea jeans med en applikation på bakfickan: en perfekt liten VW-bubbla i härlig hippieanda. Även han fick matchande överdelar och pappan valde till min förtjusning ut strumpor ton i ton. Priset konkurrerade knappast med H&M Kids (finns även i Paris), men var ingalunda hutlöst. De flesta byxorna kostade kring femton och cardiganen kostade cirka tjugo.

Slutsumman har vi förträngt och väntar nu bara på att barnen ska växa in i kläderna.

Louvren
Har varit i Paris förut men aldrig orkat med Louvren tillsammans – för långa köer lär det vara, och det påstås att Mona Lisa är liten och intetsägande, allt det där – men nu gick vi in.

Bosse hade besökt Louvren förut. Men för mig var miljön oväntad. De höga valven, de otaliga takmålningarna och sirliga förgyllda ornamenten tyckte jag gav Louvren en direkt sakral atmosfär. Det gjorde lite ont att andas faktiskt, på ett trevligt sätt, sådär när man känner sig lite liten. Jag hade föreställt mig planare ytor och vita väggar, men interiören var en utställning i sig. Jaha visst ja, Louvren är ett före detta slott, tänk att man på något sätt missat den detaljen. Och vilket enormt slott. Vi vandrade på en halv dag och då hade vi bara skummat en våning på en vinge och lite till; en liten del av de utställningar som är öppna för allmänheten.

Det är någonting med konsten som företeelse som är enormt gripande: alla dessa druvor, måsar, grässtrån, kopparbägare som varit värda att avbildas, och så konstnärens öga som sett dem och sett på dem, huj så noggrant han har sett på dem. Det kändes som ett privilegium att få ta in det för länge sedan redan sedda.

Mona Lisa tog vi också en titt på. Jag kände mig barnsligt blyg och spänd när vi närmade oss salen. Väl inne blev vi båda tagna av företeelsen snarare än av själva målningen: människomassorna som samlats för att se. Bosse tog tiotals med bilder av människor som begapade henne. Vi trivdes länge i just den salen.

Egentligen sammanfattar känslan av att stå där i trängseln vid Mona Lisa känslan som jag grips av i Paris varje gång när vi väntar på métro eller river itu en prasslig croissant (lite degig i mitten). Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den. Ungefär så här: Paris tillhör världen och med den just mig. Det är inte fransmännens stad utan min. De råkar bebo min stad… som jag (hoppsan) precis bestrött med färska croissantsmulor.

Det känns som ett personligt påhopp när någon kritiserar Ikea, och det är ju hur löjligt som helst av mig att vara så engagerad. Jag minns till och med ett negativt uttalande från en kvinna jag delade båthytt med för femton år sedan.
– Ja men vill man ha något trevligt får man handla någon annanstans, sa hon och jag förstod knappt vad hon menade.

Jag är uppvuxen vid världens största Ikea med allt vad det innebar. Sökte man katalogen i vårt hem på åttiotalet fann man den i min bokhylla. Till Finland kom Ikea några år efter min flytt till Finland. Att jag har en komplett samling med finska ikeakataloger i hyllan skäms jag lite för. Brukar bläddra och reminiscera ibland. Ha, ett trekantigt Lack-bord! Ett sånt hade jag i gult! Det var tider det. Inte som att bläddra i ett familjealbum. Men nästan.

När Noah föddes packade jag ofta ner den lilla gossen i bilen, och vi åkte iväg mot Bemböle i Esbo i stumt samförstånd. Pysen satt snällt i Ikeas babykärra och tittade på möbelutställningen i övre våningen och efteråt tog mamman sig en portion köttbullar och kaffe medan lillkillen fick burkmat. Micro fanns. Mjuka plastbestick fanns. Plastiga engångshaklappar fanns. Har aldrig hämtat gratis blöja från informationen, men vetskapen kändes bra, att det fanns. Och med burkmatsenergin orkade lillkillen ta sig igenom nedre plan också.

Egentligen har damen i siljahytten rätt: det är inte så att Ikeas möbler är unika eller fantastiska i sig. Jag tycker i själva verket inte om att man känner igen våra möbler. (Men visst gör man det. Vi har de vanligaste: Fado-lampor, Billy-hyllor och självaste ikonen, den hjärtliga kudden Famnig. Vi kallar en del vid namn: helmern, askedalen, expediten.) Det är det övergripande konceptet jag fallit så hopplöst pladask för. Möbelutställningen står för den typens kreativ glädje jag blir lycklig av. Varje låtsasrum är en fantasivärld, en liten dagdröm, en övergång från barndomens dockhuslekar. Att man sedan köper interiörens påslakan för att rekonstruera samma dröm hemma hurrar aktieägarna förstås för. Men det är någon annans historia. Min historia lyder: Ikea har för mig varit en oas i vardagen och en stor inspiration.

Tycker fortfarande om att sitta i caféet med en cappuccino, som för någon dag sedan med Johanna. Denna gång barnlöst, med utsikt över den regnpiskade parkeringen där en tunnhårig men pusslar med hustruns inköp för att de ska rymmas i Mercedesens bak, och fingrandes på Trofé-muggens prisade diskvattensskåra under samtalet med väninnan. Jag tror att jag är på ständig jakt efter innanförskap, och det här med Ikeabesök kan vara ett led i den jakten. Jag känner gemenskap med den tunnhårige mannen och med hans impulsköpande fru. Och med Johanna som liksom jag kommit för att bygga på sitt och familjens bo.

För att återgå till Noah är han numera fyra år och lär sig att stava. Lite road blir jag när han undervisar sin syster. Det är inte jag som lärt honom:
– L som i Ellen. Och I som i Ikea.

Min bror har visat sig vara en ovärderlig informationsbank. Han är fyra år äldre och han kommer ihåg. Han minns vad figurerna (det är rensning av barndomens leksaker på gång) heter och hur man lekte med dem. Förutom Drutten på bilden (som sitter perfekt in i dagens retroboom) säger han att vi valde att kalla den ljusblåa plyschvovven Rutige Roffe. Varför?

Och varför är det viktigt? Håller tydligen på och sammanfattar livet som varit. Varje detalj känns angelägen i den processen.

Min mor (72) har bestämt sig för att rensa huset – mitt barndomshem – inför annalkande ålderdom och död, menar hon på sitt dramatiska sätt. Hon har samlat resterna av min egendom från tjugo till trettio år bakåt i tiden i lådor och påsar nere i gillesstugan.

Jag reminiscerar och rensar. Det är mina skolår i dessa lådor. Gjutna gipsföremål, matteprov och målade kottar. Strindbergsnoveller och halvfärdiga skapelser i korsstygn. Gloshäften med tonårsklotter av typen ”tråkigt tråkigt trååååkigt” i marginalen. Klumpiga teckningar. Jag är hänsynslös och slänger det mesta. Prov och uppsatser med beröm sparar jag.

I en av lådorna finns leksaker. Vilka fynd! Det hopplöst utslitna slänger jag direkt. En del av dem är helrätt just nu, som Hello Kitty-pennvässaren från 1976. Dockorna känns däremot gammalmodiga. Babydockorna har tuperade tantfrisyrer. Min Sindy-docka ser ut som en konservativ laestadian med sitt långa hår och sin ankellånga klänning.

Resten av lådorna får vänta medan jag tvättar och målar och flätar och lappar i två dagar. Hela dock- och djurfolket blir som nytt. Tänker på Geri the Cleaner, dockdoktorn i Toy Story II, och avundas hans proffsredskap. Klart blir det trots detta, och mina barn adopterar nallarna och dockorna bums, och då tänker jag på Wendy i samma film. Det var cowboydockan som varit bortglömd i över tjugo år och som fick uppleva barnakärlek på nytt. Det är en trevlig film!

Alla försök till historieskrivande är lite historieförfalskande, och det är lite som att (om)skriva historia, det här med att rensa och restaurera.

Vi traskar mot Food Garden på M/S Amorella, det är den tiden på året nu.

Vi möts av ett oljud som bums får sin förklaring: puben har Karaoke Hour. En herreman som ser precis ut som en karaokesjungande Kauko eller Taisto ska se ut misshandlar My way. Vilket patos. Vilken falsett! Åh, så jag kämpar både mot skratt och mot känslor av överlägsenhet. Samtidigt känns det bra att det finns vissa sanningar som håller som schweiziska klockor lär göra: att finnar som regel inte ska sjunga offentligt tror jag är sant.

Min man däremot inser sin plikt som fostrare. Han samlar barnen (ja, fast de är två är det ett väldigt samlande ändå) och går in i puben. Jag ser honom stå hukad vid dem och förklara och peka medan avkomman gapar lika stort som mannen med micken.

– Jag förklarade att finnarna tycker om att ta sig en öl och sedan sjunga en sång. De verkade tycka att det var helt okej, flinar min man när vi drar vidare.

Oj, nu skymtar jag karaokevärden bakom den ylande kaukon. På båten jobbar de anställda med olika saker inom olika skift, att den coola DJ:n får ta hand om den uncoola karaoken på dagsturen tycker en del kanske är naturligt. Men denna syn är kittlande: denna biff till kille som gnuggar sin tuffa renrakade skalle som om han led av migrän, och så den finske mannen i struken ljusgrönrandig sommarskjorta – förresten har han nu har nått klimax och vrålar ända från magen.

Min hjärna har tagit en stillbild på detta och döpt den till DJ:n gav aldrig upp drömmen om Ibiza.