Min mor (72) har bestämt sig för att rensa huset – mitt barndomshem – inför annalkande ålderdom och död, menar hon på sitt dramatiska sätt. Hon har samlat resterna av min egendom från tjugo till trettio år bakåt i tiden i lådor och påsar nere i gillesstugan.

Jag reminiscerar och rensar. Det är mina skolår i dessa lådor. Gjutna gipsföremål, matteprov och målade kottar. Strindbergsnoveller och halvfärdiga skapelser i korsstygn. Gloshäften med tonårsklotter av typen ”tråkigt tråkigt trååååkigt” i marginalen. Klumpiga teckningar. Jag är hänsynslös och slänger det mesta. Prov och uppsatser med beröm sparar jag.

I en av lådorna finns leksaker. Vilka fynd! Det hopplöst utslitna slänger jag direkt. En del av dem är helrätt just nu, som Hello Kitty-pennvässaren från 1976. Dockorna känns däremot gammalmodiga. Babydockorna har tuperade tantfrisyrer. Min Sindy-docka ser ut som en konservativ laestadian med sitt långa hår och sin ankellånga klänning.

Resten av lådorna får vänta medan jag tvättar och målar och flätar och lappar i två dagar. Hela dock- och djurfolket blir som nytt. Tänker på Geri the Cleaner, dockdoktorn i Toy Story II, och avundas hans proffsredskap. Klart blir det trots detta, och mina barn adopterar nallarna och dockorna bums, och då tänker jag på Wendy i samma film. Det var cowboydockan som varit bortglömd i över tjugo år och som fick uppleva barnakärlek på nytt. Det är en trevlig film!

Alla försök till historieskrivande är lite historieförfalskande, och det är lite som att (om)skriva historia, det här med att rensa och restaurera.