Det känns som ett personligt påhopp när någon kritiserar Ikea, och det är ju hur löjligt som helst av mig att vara så engagerad. Jag minns till och med ett negativt uttalande från en kvinna jag delade båthytt med för femton år sedan.
– Ja men vill man ha något trevligt får man handla någon annanstans, sa hon och jag förstod knappt vad hon menade.

Jag är uppvuxen vid världens största Ikea med allt vad det innebar. Sökte man katalogen i vårt hem på åttiotalet fann man den i min bokhylla. Till Finland kom Ikea några år efter min flytt till Finland. Att jag har en komplett samling med finska ikeakataloger i hyllan skäms jag lite för. Brukar bläddra och reminiscera ibland. Ha, ett trekantigt Lack-bord! Ett sånt hade jag i gult! Det var tider det. Inte som att bläddra i ett familjealbum. Men nästan.

När Noah föddes packade jag ofta ner den lilla gossen i bilen, och vi åkte iväg mot Bemböle i Esbo i stumt samförstånd. Pysen satt snällt i Ikeas babykärra och tittade på möbelutställningen i övre våningen och efteråt tog mamman sig en portion köttbullar och kaffe medan lillkillen fick burkmat. Micro fanns. Mjuka plastbestick fanns. Plastiga engångshaklappar fanns. Har aldrig hämtat gratis blöja från informationen, men vetskapen kändes bra, att det fanns. Och med burkmatsenergin orkade lillkillen ta sig igenom nedre plan också.

Egentligen har damen i siljahytten rätt: det är inte så att Ikeas möbler är unika eller fantastiska i sig. Jag tycker i själva verket inte om att man känner igen våra möbler. (Men visst gör man det. Vi har de vanligaste: Fado-lampor, Billy-hyllor och självaste ikonen, den hjärtliga kudden Famnig. Vi kallar en del vid namn: helmern, askedalen, expediten.) Det är det övergripande konceptet jag fallit så hopplöst pladask för. Möbelutställningen står för den typens kreativ glädje jag blir lycklig av. Varje låtsasrum är en fantasivärld, en liten dagdröm, en övergång från barndomens dockhuslekar. Att man sedan köper interiörens påslakan för att rekonstruera samma dröm hemma hurrar aktieägarna förstås för. Men det är någon annans historia. Min historia lyder: Ikea har för mig varit en oas i vardagen och en stor inspiration.

Tycker fortfarande om att sitta i caféet med en cappuccino, som för någon dag sedan med Johanna. Denna gång barnlöst, med utsikt över den regnpiskade parkeringen där en tunnhårig men pusslar med hustruns inköp för att de ska rymmas i Mercedesens bak, och fingrandes på Trofé-muggens prisade diskvattensskåra under samtalet med väninnan. Jag tror att jag är på ständig jakt efter innanförskap, och det här med Ikeabesök kan vara ett led i den jakten. Jag känner gemenskap med den tunnhårige mannen och med hans impulsköpande fru. Och med Johanna som liksom jag kommit för att bygga på sitt och familjens bo.

För att återgå till Noah är han numera fyra år och lär sig att stava. Lite road blir jag när han undervisar sin syster. Det är inte jag som lärt honom:
– L som i Ellen. Och I som i Ikea.