Ombord

Vi traskar mot Food Garden på M/S Amorella, det är den tiden på året nu.

Vi möts av ett oljud som bums får sin förklaring: puben har Karaoke Hour. En herreman som ser precis ut som en karaokesjungande Kauko eller Taisto ska se ut misshandlar My way. Vilket patos. Vilken falsett! Åh, så jag kämpar både mot skratt och mot känslor av överlägsenhet. Samtidigt känns det bra att det finns vissa sanningar som håller som schweiziska klockor lär göra: att finnar som regel inte ska sjunga offentligt tror jag är sant.

Min man däremot inser sin plikt som fostrare. Han samlar barnen (ja, fast de är två är det ett väldigt samlande ändå) och går in i puben. Jag ser honom stå hukad vid dem och förklara och peka medan avkomman gapar lika stort som mannen med micken.

– Jag förklarade att finnarna tycker om att ta sig en öl och sedan sjunga en sång. De verkade tycka att det var helt okej, flinar min man när vi drar vidare.

Oj, nu skymtar jag karaokevärden bakom den ylande kaukon. På båten jobbar de anställda med olika saker inom olika skift, att den coola DJ:n får ta hand om den uncoola karaoken på dagsturen tycker en del kanske är naturligt. Men denna syn är kittlande: denna biff till kille som gnuggar sin tuffa renrakade skalle som om han led av migrän, och så den finske mannen i struken ljusgrönrandig sommarskjorta – förresten har han nu har nått klimax och vrålar ända från magen.

Min hjärna har tagit en stillbild på detta och döpt den till DJ:n gav aldrig upp drömmen om Ibiza.