Barnen har förvildats under sommaren. Deras kinder har doftat av d-vitamin och konstant visat hela den färgpalett som skogsbär kan bjuda på. Den lilla misan har till och med käkat upp de myror hon fångat i sitt sadistiska nyp. Barnen har vant sig vid att ge sig ut och förse sig, helt enkelt. Så länge man är på mommis och morfars obesudlade gård eller ute på stugan är det idealiskt.

Åter i Stenhagen – vår stadsdel, nördig och småborgerlig, har jag hört sägas – har barnen ätit smultron, och den nya favoriten, grannarnas rönnbär. Och flickan intar mera myror. Allt detta är pudrat med ett grått flor av avgaser. Allt är nedkissat av konstgödda jyckar. Allt är så deprimerande; barnen lider, mamman hatar.

Centralparken är stadens respirator och ligger intill oss. Dagiset går ut på promenad en dag. Det slutar med att jag åker hem tidigare från jobbet efter barnen. Jag trär min son på ett spett, och så grillar jag honom, så känns det. Jag är svettig och skakar, för jag har skyndat mig dit, och för att jag är arg. När man är arg är man skrämmande fokuserad. Sonen krymper vid åsynen av mig.
- Vad fanns i skogen?
- Vad menar du fanns?
- Vad åt du i skogen?
- Ett lingon, men det var hårt. Och två blåbär.
- Okej. Vad såg du för svampar då?
- Menar du nu de svampar som jag inte åt?
- Ja. Vad var det för färg på dem?
- Vita. Jag såg vita svampar på vägen dit. På vägen tillbaka såg jag ingenting.
- Vad var det för färg på de svampar som du åt då?
- Men, jag åt ju inga svampar.
- Varför sa du till dagispersonalen att du åt svamp i skogen?
- Nå för att… för att… det var så lång väg tillbaka från skogen och det tog så länge att gå.
- Får man äta svampar?
- Ja.
- Nej, man får äta svampar som en vuxen säger att man kan äta. Men ingen svamp äter man rå i skogen. Aldrig.
- Men.
- Inga men. Så du åt inga svampar?
- Nej. Bara ett lingon som var hårt och så två blåbär.
- Är du säker på att du inte åt någon svamp då?
- Jag vet inte!
Det sista suckar han uppgivet. Det är hett i bilen. Hett som i en grill.

Som mamma inser man att man skrämmer barnet och slutar med korsförhöret. Hjärnan lägger däremot alls icke ner fallet utan fortsätter tyst med uppdiktade alternativa svar. Tåget går inte att stoppa.

Väl hemma plockar vi fram cyklarna när väninnan från Dalarna skickar sms för att fråga “hur svampprinsen mår”, för jag har ju meddelat världen att min pojke ätit giftsvamp och behöver sin mor. Jag ringer upp och bekänner att jag försöker lära sonen att cykla utan stödhjul för att ge honom ett trevligt sista minne av livet. “Nämen,” skrattar dalaväninnan, och det är då jag märker att jag tror på vad jag säger. Min hjärna har skapat giftsvampar som plötsligt, ett dygn efter förtäringen, kickar in så man dör hux flux, och jag sitter fast i dikten. Precis som sonen trasslat in sig i sin.

Syrran då, hon med myror på menyn? “Ja haj int äti svampaj”, inflikar hon glatt så ofta hon kan. Tydligen är det ingen som noterar detta med beröm, för nästa dag ringer dagispersonalen giftcentralen. Rosa svampar som växer på trädstam på dagisgård (för några svampnamn kan vi stadsbor inte) är inte hälsovådliga om man intar dem i små doser, visar det sig. Däremot kan lilla syrran intyga att “dom va goda”.

Har precis sett Abba explodera på den vita duken i tusen nyanser.

Vi fans börjar tro att det inte finns någonting som Meryl Streep inte klarar av. I rollen som Donna ålar hon sig utmanande i par påsiga hängselbyxor, ansiktet vrider hon till en vampig dåsig min och händerna följer samma banor på kroppen som Madonnas på Like a Virgin-videon. Föga hett, men med stor värme och skämtsamhet, och man skymtar det undanpressade vrålskrattet i blicken. Åh, så roligt de har haft när de har filmat allt detta. De där skyhöga glittriga platåskorna och barocka trumpetärmarna, det är beyond Abba, det är ju Austin Powers, ljuvliga överdrifter och underbara övertramp! Alla låtarna hör jag på ett nytt sätt. Hela filmen är ett fyrverkeri. Genomtänkt. Genialt!

Tänker lite flyktigt på Ageta och Frida, och plötsligt känns deras blyga och smått seriösa framträdanden väldigt fjärran. Det är ju den här tokiga glädjen som alltid funnits instängd i Abbalåtarna som världen behöver just nu. Amatörrösterna tillför en känsla av närhet och kompenserar för att det är en död bioduk vi hurrar för.

Vilken konst av filmmakaren att mitt i allt detta tassigt farsaktiga plötsligt tvinga fram tårar. De nyare låtarna är likvärdiga pärlor i halsbandet. Sången Slipping Through My Fingers tar ett ordentligt grepp om mig och när mamman uttalar orden that well-known sadness och there’s that odd melancholy feeling and a sense of guilt I can’t deny träffar de precis. Texten sammanfattar med några meningar hur det är att vara mamma och känna hur barnens barndom flyr.

När den mogna kvinnotrion brast ut i Dancing Queen märkte jag att jag stod. Fann mig men stämde snart in precis som väninnan bredvid.

Det är sällan man blir så upprymd och genuint glad av en film.