Mina barn går på ett svenskspråkigt dagis. Jag kom precis hem från ett get-together med andra dagisföräldrar. Plask plask, lät det, och det var inte bara drycken som skvalpade utan alla ivriga ankfötter i dammen. Först fick jag höra att området vi bor i, Haga, är “junttigt småborgerligt”. Det visste jag inte, men det lät mysigt, tyckte jag. Ofarligt liksom. Satt bredvid en kvinna som hade vigts av min svärfar som är präst, och hon kunde namnge minst tio personer som hon gissade att jag skulle känna till: studievärlden, släkten, branschen, och hon träffade ju rätt. Själv är hon en av karaktärerna i en av Kjell Westös romaner. Mitt emot mig satt en kille som sa: du har säkert haft min mamma som lärare. Han hade så rätt. När detta gäng stämde upp i snapsvisa kände jag – åter igen – att jag gillar ankdammen.

“Barnen kommer inte att tänka på att mobba varandra när föräldrarna känner varandra.”

Detta skrev jag för två år sedan, och nu efter ytterligare två dylika dagisförälderträffar tycker jag att det är hög tid att publicera inlägget som jag saligen glömt bort.

Dagisets luciatåg släpar sig fram, brokig och på sin höjd en dryg meter hög. Det är Milena som är lucia, ja hennes hår når ju midjan nästan. Mammorna och papporna tycker att de aldrig tyckt att lucia gripit dem så djupt, och de fumlar med sina kameror och näsdukar. Papporna hostar dessutom generat, för de hade trott sig gå hem oberörda.

Mina ungar scenvägrar och vi sitter på sista bänkraden. Nej, ungarna står på sista bänkraden. Står på tå. Lucialjusen speglas i deras öppna och fascinerade ansikten.

- Ja tyckej dom e så vackja, säger Naomi och syftar på tärnorna och lucian, så, så v-a-c-k-j-a!
- Ja tytter dom e lite fula, säger Noah med exakt samma trollbundna stämma.
- Dom e lite vackja, bestämmer Naomi.

Mamman konstaterar bara med en svidande klump i bröst att det är vid Lucia som längtan till barndomens Sverige är som värst.