Dagisets luciatåg släpar sig fram, brokig och på sin höjd en dryg meter hög. Det är Milena som är lucia, ja hennes hår når ju midjan nästan. Mammorna och papporna tycker att de aldrig tyckt att lucia gripit dem så djupt, och de fumlar med sina kameror och näsdukar. Papporna hostar dessutom generat, för de hade trott sig gå hem oberörda.

Mina ungar scenvägrar och vi sitter på sista bänkraden. Nej, ungarna står på sista bänkraden. Står på tå. Lucialjusen speglas i deras öppna och fascinerade ansikten.

- Ja tyckej dom e så vackja, säger Naomi och syftar på tärnorna och lucian, så, så v-a-c-k-j-a!
- Ja tytter dom e lite fula, säger Noah med exakt samma trollbundna stämma.
- Dom e lite vackja, bestämmer Naomi.

Mamman konstaterar bara med en svidande klump i bröst att det är vid Lucia som längtan till barndomens Sverige är som värst.