Mina barn går på ett svenskspråkigt dagis. Jag kom precis hem från ett get-together med andra dagisföräldrar. Plask plask, lät det, och det var inte bara drycken som skvalpade utan alla ivriga ankfötter i dammen. Först fick jag höra att området vi bor i, Haga, är “junttigt småborgerligt”. Det visste jag inte, men det lät mysigt, tyckte jag. Ofarligt liksom. Satt bredvid en kvinna som hade vigts av min svärfar som är präst, och hon kunde namnge minst tio personer som hon gissade att jag skulle känna till: studievärlden, släkten, branschen, och hon träffade ju rätt. Själv är hon en av karaktärerna i en av Kjell Westös romaner. Mitt emot mig satt en kille som sa: du har säkert haft min mamma som lärare. Han hade så rätt. När detta gäng stämde upp i snapsvisa kände jag – åter igen – att jag gillar ankdammen.

“Barnen kommer inte att tänka på att mobba varandra när föräldrarna känner varandra.”

Detta skrev jag för två år sedan, och nu efter ytterligare två dylika dagisförälderträffar tycker jag att det är hög tid att publicera inlägget som jag saligen glömt bort.