Oztralia

Baz Luhrmann tycks alltid nå mig. Därför fyller HBL:s trestjärniga recension av filmen Australia mig med uppriktig förvåning. Kan man se så envist tvärt på en saga som är så uppenbart viktig för berättaren? Ska man reagera med att motsätta sig bara för att sagan om landet där under inte är densamma, eller ens besläktad med, med den man själv skulle berätta? Man blir nästan lite generad å recensentens vägnar. Alla dessa magnifika insikter och all denna auktoritära vältalighet känns missriktad och bortslösad. (Själv är man lika subjektiv, ja till den grad att man faktiskt finner recensionen lite respektlös faktiskt. Det är inte lätt att förbli svalt och analytiskt oengagerad, det är därmed bevisat.)

Baz Luhrmann har även tidigare vädjat till känslan för det universella i mänskligheten med musikens hjälp. Också i Moulin Rouge är det soundtracken som filmpubliken ser som en soundtrack till sitt eget liv. Det blir någonting oerhört allmängripande när man placerar Sound of Music fyrtio år före sin födsel i bordellmiljö i Paris och bakar in den i en kabaré med indiskt tema. Det funkar exakt, och upplevelsen blir starkt subjektiv. I Australia är kompositionen densamma. Australien blir ett Oz i den stund Lady Sarah tafatt börjar famla efter tonerna till Somewhere Over the Rainbow åt lille Nulla, som precis förlorat sin mamma och som behöver ny modersfamn att ty sig till. Den trygghet hon erbjuder är en bekräftelse på hans längtan, samma längtan efter drömmens uppfyllelse som även den är universell. Parallellerna – drömmarnas betydelse, regnbågsmytologin – till aboriginernas legender känns insiktsfulla.

Filmen bärs inte upp av handlingen i sig. Lady Sarah flyger ner till Australien för att sälja familjens gård, bara för att försätta sig i en situation där hon själv ska driva boskap genom ett torrt Northern Territory. Med sig har hon ett brokigt gäng, varav lille Nulla och boskapsdrivaren Drover blir hennes familj under filmens lopp.

Den som vill ha en realistisk samtidsskildring blir besviken. Tvärtom handlar det om ett par (nästan tre) timmars samexistens av våra kulturers respektive sagor och tron. Ordet magi sprängs när dess betydelse vidgas så kraftigt åt alla håll. Den nattsvarta aboriginen, pojkens morfar King Georges magi är lika stark som de röda skornas i Trollkarlen från Oz. Den kopplingen är explicit.

Miljön är luhrmannskt teatralisk, kulisslik. Det är dessutom någonting med den grovkorniga bilden som känns som ett vykort från trettiotalet när man fingrar på det: poröst, olackerat och mjukt, och färgerna är sofistikerat mattpudrade. Alla brända och gula toner saknas, inte minst när de japanska bombplanen far över Darwin, då det enda saturerade i bilden är Lady Sarahs blåblick.

Det är vackert.

Precis som alla berättelser som glittrar och spelar länge i sinnet vill jag ge den en full rad med stjärnor, eller egentligen hela den stjärnhimmel som man får se uppsträckt över boskapen i den australiska natten. För det är vackert!