Ren poesi
Min make har tagit nachos i en skål och salsa i en annan, och stekt lite racletteost så den blivit knaprig och svettig. Tekopparna ryker på ett hemtrevligt sätt. Vi står i köket och försöker sammanfatta dagen för varandra, fast tröttheten värker i nacke och vader och ögonlock.
- Mathias var på kontoret idag och vi talade om poesi, säger maken lite oväntat.
- Ja han sysslar med poesiaftnar, var det idag han hade den isländska skalden på besök, säger jag, för Mathias är också min vän.
- Jaha? Han hade just varit på en arabisk poesiafton där alla andra pratade arabiska, säger min man och vi pausar en stund för att helt tyst tänka på vår gemensamma Mattis bland araberna.
När vi är klara med det fortsätter min man:
- Jag sa åt honom så här: “Poesi för mig är det som föds när nån säger ‘Okej gissa vad jag tänker på för ord NU.’ Och man försöker gissa och kastar fram:
klockan tre
balkongen
hemulen
jag undrar
varför”.
… Och bara för att bevisa det slog jag upp en diktbok och läste högt och det var precis så. Helt randoma ord utan stora bokstäver. Och Mathias spelade in allt på sin mobil.
Jag skrattar så jag viker mig dubbel. Mathias som lever dem, texterna alltså – egna och andras – och så min visuelle make som liksom tittar dem, och att dessa två karlar hittat en helt perfekt samexistens, ja det är ju så underbart att det blir poetiskt.
Dricker ur och känner, att allt är som det ska.
Nej, så fint!
Jag blir riktigt varm i hjärtat…
Jag ska visa dig det här filmklippet på min mobil nån dag… Tänkte först ladda upp det på Facebook men ljudet är så dåligt, vet inte om de skulle bli så bra.
Men det var roligt. Det är nog märkligt att vi kan samexistera så bra med B trots att vår syn på poesi skiljer sig så drastiskt, hah.
[...] helt perfekt samexistens Saara har skrivit ett härligt inlägg om poesi och om två karlar som samsas om livsutrymme trots att de har helt olika syn på vad poesi [...]
“Vad tänker du på NU”-poesi:
Hastig död och saknad
Tårar och Tekopp
Kall hand
Sova
Ann-Lois,
som annars nog mår bra
I själva verket, så tänkte jag mig att poeten, då han lämnar bort ord, handlar som om han skulle fråga lyssnaren, “Vad tänker jag på NU”?
Hans/hennes ofullständiga fraser låter i mina öron som gåtor som jag måste lista ut kontexten till. Och det känns lite arbetsamt och jag får lust att säga, “återkom då du formulerat dig färdigt”.
Men, jag inser, gift med en konstnär och vän med en poet (Mathias), att det är en ädel konst att förstå sig på dikter, och det är inte alla förunnat.
Och jag
bugar
mig