Ren poesi

Min make har tagit nachos i en skål och salsa i en annan, och stekt lite racletteost så den blivit knaprig och svettig. Tekopparna ryker på ett hemtrevligt sätt. Vi står i köket och försöker sammanfatta dagen för varandra, fast tröttheten värker i nacke och vader och ögonlock.

- Mathias var på kontoret idag och vi talade om poesi, säger maken lite oväntat.
- Ja han sysslar med poesiaftnar, var det idag han hade den isländska skalden på besök, säger jag, för Mathias är också min vän.
- Jaha? Han hade just varit på en arabisk poesiafton där alla andra pratade arabiska, säger min man och vi pausar en stund för att helt tyst tänka på vår gemensamma Mattis bland araberna.
När vi är klara med det fortsätter min man:
- Jag sa åt honom så här: “Poesi för mig är det som föds när nån säger ‘Okej gissa vad jag tänker på för ord NU.’ Och man försöker gissa och kastar fram:

klockan tre

balkongen

hemulen

jag undrar

varför”.
… Och bara för att bevisa det slog jag upp en diktbok och läste högt och det var precis så. Helt randoma ord utan stora bokstäver. Och Mathias spelade in allt på sin mobil.

Jag skrattar så jag viker mig dubbel. Mathias som lever dem, texterna alltså – egna och andras – och så min visuelle make som liksom tittar dem, och att dessa två karlar hittat en helt perfekt samexistens, ja det är ju så underbart att det blir poetiskt.

Dricker ur och känner, att allt är som det ska.